Vänta lite....

Det förföljer mej... Det dåliga samvetet...
Att pendla mellan en bra mamma och en dålig, ja dessa kasst är snabbare än någon hinner blinka...
Ja, alltså jag försöker vara en bra mamma hela tiden, jämt typ. Men alltså ni som har kids. Det är inte alltid lätt att vara den där supermamman som man så gärna vill... Speciellt inte när de ibland kan vara i luven på varandra hela deras vakna tid och kan reta gallfebern på vem som helst...
Jag har också mina dagar.. Öh ja vem har inte det? Jag går inte runt och skrattar, sjunger och visslar var dag och tycker livet är sååå underbart.. Nä jag har också mina surdagar och ja då kan det ju bli så att barnen kommer i vägen lite och jag blir den där dåliga mamman fast att det så klart inte är meningen...
Nu har det inte varit så just idag. Nu är det bra och idag har vi flamsat och skrattat och jag gick ner till deras nivå och de älskar när jag beter mej som en galen mamma! (Ja jag är i och för sig på deras nivå för det mesta, flamsig och tramsig;-))
Nä alltså det var inte det jag skulle skriva om... Jag tänkte skriva om ordet VÄNTA LITE...
Jädrar va lätt jag har att snöa in på allt annat och liksom sväva iväg i mina ord och ni fattar typ inget av mitt svammel. Så kan det bli ibland...

Jo så var det där ordet: VÄNTA LITE....
Jag har kommit på mej själv med att säga det allt för ofta, ja nästan hela tiden... När man står i köket med en hand i disken, den andra rörandes i grytan, samtidigt som man ska ha full koll på allt annat.... Så kommer en och frågar om jag kan få upp knuten på repet som han råkat gjort stenhårt och ingen i världen kan få upp den och tålamodet knöt sig fast där inuti den knuten för honom, den andra som gör läxan och mina öron ska vara med där och höra vad han läser och den tredje vill ha en kram för att han ramlat och slagit sig... Vänta lite, jag ska bara... Jag hör mej själv, jag låter värre än Alfons Åbergs pappa när jag säger dessa ord... VÄNTA LITE....
Jag har till och med fått några "kängor" av kollegorna när jag ska fixa något och jag bara: Vänta lite.. Ja, dom väntar så klart. Men jag skulle egentligen inte behöva säga vänta lite för så bråttom är det inte!
Just för tillfället känner jag att jag inte riktigt är till freds med att inte hänga med grabbarna tillräckligt mycket som jag känner att jag borde... Jag slits nästan sönder inombords och jag vill egentligen inte säga de där orden: Vänta lite...
I jul när vi är lediga läääänge och INGA måsten, bara vara, umgås och mysa. Då ska jag inte säga vänta lite en endaste gång! Då ska jag vänja mej av vid dessa fula ord och egentligen... Om nu disken måste diskas eller om maten skulle koka över. Ja men va fasen, grabbarna är väl ändå första prio! Ja allt låter så självklart när jag skriver det här. Men sen ska det ju utföras i det verkliga livet också...
Barnen är bara små en gång i livet och det är verkligen nu som jag borde släppa allt (ja nästan allt) för deras skull....

Bilderna ja... Ja dom talar för sig själv! Om de ska gå med på en bild ihop med mej så är det grimaser som gäller, muta muta muta!;-) Och ja detta finger..  *suck* Men de är visst galet kul att visa... *harkel*
Svamligt inlägg jag vet, men jag fick i alla fall rensa lite från mitt hjärta. Sätta ord på de känslor som jag just nu känner och låta dem bara flöda ur mej! Ibland blir det så... Ibland är det inte heller lätt att sätta ord på just så man känner, sätta de där BRA orden så att andra ska förstå...
Vänta lite.. De orden har nästan blivit lite fula att ta in i min mun. Det känner jag nu.. Varför vänta med allt... Jag vet att man inte kan vara överallt jämt och att vänta är absolut väldigt nyttigt att lära sig. Men inte i vissa situationer...
Ja ni ser, nu svamlar jag iväg igen.. Nu sätter jag punkt här, annars är risken att jag kommer sitta här hela natten och svamla om ordet VÄNTA LITE....;-)