Idag frågade han hur man begravdes, varför man blev bränd alltså kremerad och varför en del har gravar och andra inte... Frågorna bara vällde fram och jag svarade... Inga lätta frågor att besvara vill jag lova, men jag vill ändå vara ärlig mot honom! Jag vill även att det ska vara så naturligt som det bara går och att han absolut inte ska bli rädd för döden, som jag alltid har (och fortfarande är) varit....
Alfred ville så gärna varit en apa just ikväll! Japp bara för att klättra upp i det höga tornet som är på kyrkogården. Då skulle han klättrat upp så långt det gick och sen hoppat upp till himlen och hälsat på farfar!
När vi gick därifrån så vinkade de som vanligt och ropade mot himlen: -Hej då farfar, vi syns sen!
Jag gillar att gå på kyrkogården! Där får tankarna vandrara omkring i tysnaden. Läsa på alla vackra gravstenar och undra hurdant liv de haft.
Dock går jag gärna inte där helt själv när det är mörkt ute. Löjligt egentligen. Ja jag menar, det är ju inte så att de i gravarna reser sig upp och anfaller mej... Tror nog jag har sett för många skräckisar under årens lopp;-)
Så vackert! Ja, alla dessa frågor... Klart att de undrar, jag försöker svara så naturligt jag kan precis som du gör. Kram
SvaraRaderaJättefint! Vi var också uppe vid kyrkogården idag, samma sak med mina barn, frågor, frågor, frågor. :-)
SvaraRaderaLite svårt när vi tänder ljus på sambons kusins grav, hon dog för elva månader sen i en bilolycka och skulle fyllt 21 i våras. Då är frågorna svåra att svara på. Men samtidigt ännu viktigare att svara på.
Kramiz Emma
Vi har också alltid pratat väldigt öppet om döden. Kanske eftersom de fick uppleva döden på nära håll som små; både morfar, farfar, farfars mor, farmors mor, farfars bror.. Jag tycker det är viktigt att de får sanningen lugnt och sansat, för att förstå att döden behöver inte vara farligt även om det verkar läskigt.
SvaraRaderaKram o lycka till med alla frågor och svar <3