Supermamma....

Innan idag hade jag tänkt skriva om att vara en supermorsa. Jag hade texten klar i mitt huvud. Jonas fixade och tog kort på mej nu ikväll och tittade på mej som ett fån när jag hade "superman" märket i pannan. -Vad ska du nu skriva om, frågade han?;-)
Ja vad var det nu som jag skulle skriva om....? Jo jag hade tänkt skriva om att jag tror mej vara den där perfekta supermamman.... Men så får jag inte riktigt till det... Hjärnan glömde jag visst kvar på jobbet bland papper, paller, bokstäver, artikelnummer, bitar och truckar....
Jag försöker mej på att skriva, kanske blir det bra, kanske inte? Kanske förstår ni inget? Kanske förstår ni något?;-)
Jag har tagit på mej den där rollen som den där supermamman. Det är jag som fixar det mesta här hemma, allt från matlagning till tvättning (och det är jag själv som sagt att jag fixar det och liksom har en gnutta svårt att släppa in Jonas på "mina" områden här hemma...). Det är jag som håller ordning på läxor. Jag jobbar heltid. Jag ska helst hinna med att få till minst 5 träningspass i veckan. Jag ska oxå ha den där perfekta kroppen, vara snygg och fräsch. Samtidigt så är det jag som sitter på det där föräldramötet och räcker upp handen när fröken frågar om de är någon som har lust att baka till klassfesten. Och ja så klart är det ju jag som säger att jag så klart kan hoppa in som ledare på någon aktivitet (förutom dem jag redan leder) om det tryter...
Jag gillar att vara en supermamma, men samtidigt så måste jag lära mej att tagga ner, att njuta här och nu och att absolut inte ha så höga krav på mej själv....
Ja ni ser, jag talar imot mej, samtidigt som jag är sååå medveten om allt...
Det är enkelt att vara klok när man skriver, när man bloggar om det och när tankarna dansar runt i hjärnan. Men ack så svårt det är att tänka så i "verkligheten"... Alltså att jag borde tagga ner och inte tro att jag kan leka supermorsa trots att jag vill...
Fast jo egentligen är jag ju så klart en supermorsa, på mitt vis. Det är vi ju alla på våra olika vis!
Ja ni ser, jag vet inte vad jag bublar om, jag bara surrar... Så blir det ibland, speciellt när man som jag glömt hjärnan kvar på jobbet... (Åhhh guuud va härligt det låter att säga jobbet, det klirrar så gott i min mun och jag är såå glad över att jag fick det!;-))
Om ni nu förstår vad jag svamlar om (gör jag knappt själv, men..;-))? Känner ni igen er i det där med att försöka att vara en supermamma/superpappa?