Ensam kvar....

Jag hatar att bli ensam kvar... Att det är jag som blir lämnad.. Det är mycket lättare att lämna än att bli lämnad...
Det låter mer drastiskt än vad det kanske är. Men nyss tog mina grabbar sin packning och drog ner till stugan och ska mysa där tills på tisdag.. Om jag är avis? Ja det är bara förnamnet... Men någon måste ju vara hemma och *host* tjäna pengar oxå;-)
Så många gånger som min tanke flygit bort och jag har drömt att helt själv få åka och lägga mej på en öde Ö och bara vara. Andas, träna och sova. Nu får jag det, nu får och KAN jag göra vad jag vill i dagarna 3. Ingen att ta hänsyn till och jag får göra precis vad jag vill... Men nej nu känner jag mej så ensam och jag blir alldels handlingsförlamad... Det är ju nu jag ska ta tag i allt det där som jag bara kan göra på min ensamtid....
Jag gillar inte när jag inte får vara med min familj. Jag är inte hel.... Jag fungerar knappt. Att alltid ha 1000 bollar i luften och så bara *pang* knappt några, ja det är svårt det med...
Tänk om de skulle hände dem något på vägen ner. Tänk om... Hua hemska tanke och jag blir själv kvar... Nej jag vet att man inte får/ska tänka såna tankar. Men det blir lätt hänt att tankarna seglar iväg när allt bli knäppt tyst här hemma...
Hela mitt bröst är fyllt av en stor klump och jag måste nog släppa på det lite genom att gråta en skvätt... Ja jag vet att det "bara" gäller några dagar och nätter. Men ändå, det är fan jobbigt...
Grabbarna därimot, ja de kommer nog inte att tänka en sekund på mej. Nej de kommer att ha fullt upp med andra roliga saker och hänga med kusinerna...
Nähä nu kanske jag borde ta tag i mitt liv, eller kanske inte...;-) Vi får väl se vad som händer denna söndagseftermiddagen;-)