Kan man stoppa tiden en gnutta?

Dessa tre grabbar har tagit mitt hjäta med storm.. Ja så klart har de gjort de sedan den dagen jag fick ett plus på stickan och från den dagen jag såg deras vackra ansikten för första gången...
Men just nu så får de mitt hjärta att ta ett extra skutt i bröstet, få hjärtat att nypa till och de får mina tårar att leta sig fram i ögonvrån.... Saker och ting har kommit i fatt mej på någotvis och jag känner att jag bara skulle vilja stoppa tiden en liten gnutta... Saker som var så självklara för 5 veckor sedan och som var ännu mer självklara för 2 år sedan, är inte alls så självklara nu..
Nu träffar jag knappt dem på dagarna. Jag hinner pussa på dem en pytte liten stund innan det är kväll och det är dax för dem att sov...
För 5 veckor sedan gick jag här hemma, suckade och slet mitt hår i kampen mot deras trots och bråk. Vi var i luven på varandra från morgon till kväll och jag kände att jag var på vippen att säga upp mej som deras mamma...
Nu efter 4 veckor på jobbet á 40 timmar i veckan för dom på förskolan. Mår alla så mycket bättre! Bråket som existerade från morgon till kväll råder knappt längre här hemma. Alla är så mycket lugnare (ja kanske inte alltid när man är dödstrött och kurr i magen efter en hel dag på dagis och jobb;-)) nu och alla har liksom hittat sitt inre lugn på någotvis!
Efter 4 år som "hemmafru" (läs mammaledig och arbetslös) så var jag och mina grabbar verkligen redo för detta med långa dagar på jobbet/förskolan och korta dagar hemma!
Klart som korvspa att jag känner att jag har dåligt samvete så jag skulle kunna dö när jag bara träffar dom 2-3 timmar per dag... Men ändå, alla mår så mycket bättre av detta, av rutiner och aktiviteter. Än att bara vara hemma med tråkigaste tråkiga mamman liksom...
Men en sak som jag så gärna skulle vilja bara, men som tyvärr är en omöjlighet. Jag skulle så gärna vilja stoppa tiden en gnutta. Njuta av att de är så små och inte blir så stora så snabbt, det ger mej en gnutta ångest (Och själv blir jag bara äldre och äldre...). Tycker redan att jag har missat så mycket nu när vi är borta från varandra så mycket...
Alla älskar dessa förändringar, alla utom min lilla Alfred... Han säger inte mycket, gråter inget vid lämningarna. Men han yttrar sig lite då och då att det var så mycket bättre förr när han fick vara hemma med mej... Åh guuud sånt gör ont i hjärt att att höra... Men jag vet at han har det sååå bra på förskolan, med dom absolut bästa pedagogerna i världen! Så jag ska inte ens behöva tänka på det... Men som mamma gör man det...
Nu ska jag bära in grabbarna till deras sängar och själv krypa ner i min sköna och uppvärmda säng!;-)