Satt vi på akuten med en hysterisk liten Alfred... Saker och ting förändras på en bråkdel av en sekund. Han var med mej och lagade mat. Vi hade haft en mysig dag och rensat massor av tratt kantareller och till kvällsmat skulle vi koka kantarell soppa! Och som vanligt när jag lagar mat så är mina barn med och rör i grytorna.
Vi hällde i den kokande soppan i
mixern och drog på den i full fart. Locket gick upp och den kokande soppan sprutade rakt i ansiktet på Alfred. Den mesta soppan hamnade i ögonhöjd med honom....
Jag fann
mej snabbt och slängde in honom i duschen, vred på ljummet vatten och bara stod där. Han skrek och grät och jag grät. Douglas ringde Jonas som ringde akuten. 5 minuter senare är Jonas hemma och vi drar iväg i
ilfart till akuten. Väl där får vi träffa massor av olika läkare som sa olika bud till oss. På med varmt vatten, på med kallt vatten, på med ljummet vatten... Och ju mer vatten som kom på hans lilla ansikte ju mer skrek han... Mitt hjärta höll på att ramla ut av smärta. Jag klandrade
mej själv. Det var ju mitt fel alltihop... Varför skulle jag koka soppa just då och varför lät jag honom stå just där? Nu förstår jag att de absolut inte var mitt fel. Men just då kändes de som om jag var världens sämsta mamma.....
Dagen efter fick vi åka till brännskade enheten i Linköping för extra
koll. De var helt underbara och visste precis hur man skulle handskas med barn som har ont... Som de tyvärr inte visste på akuten i Värnamo....
Idag finns inga men kvar och hans ansikte är fritt från ärr!! Hans hornhinna i ögonen fick sig en rejäl skada, men även de läkte ihop med bra medicinering!!
2 dagar senare stod han åter i grytorna och rörde. Så några men fick han inte där och hade redan glömt bort vad som hade hänt;-)!!
Förmodligen var det inte sista gången vi var på akuten med det lilla
vilddjuret Alfred;-)
Usch... en olycka händer ju så himla lätt... och otroligt fort! Vilken tur att det gick bra för Lillkillen... det är när man hör eller ser något sånt här som får en att tänka till, iaf för en liten stund!=/
SvaraRaderaKram Jennie
Usch å fyyy, jag blev helt tårögd. Vilken tur att det gick bra!!
SvaraRaderaVi har vår tvättstuga i källaren men vid ETT tillfälle när Max var runt 2 år tänkte jag att jag skulle ta tag i vår tvätt en gång för alla. Jag tog upp strykbrädan och all tvätt för att passa på att stryka i tv-rummet. När all tvätt var klar vände jag mig om i 1 sek. å då händer det! Max tar tag i sladden och får strykjärnet över sig och när det hamnar på golvet så blir det precis som om han känner skuld för att han drog ner det så han tar upp det igen - och givetvis tar han på den varma sidan. Även om det kanske inte var i klass med vad Alfred fick på sig så mår man ju verkligen dåligt. Och tillskillnad så var ju detta mitt fel:(. Jag kan säga att det där strykjärnet kom eller kommer aldrig mer upp i tv-rummet.
men men man är ju inte mer än människa.
kram Emma
Vilken tur ni hade. Inte ett men han har fått, skönt. En sån söt kille.
SvaraRaderaStackars dig vilken hemsk känsla när man klandrar sig själv, fast man i själva verket vet att det inte är ens fel.
Stor kram
Uscha... Blir också alldeles tårögd när jag läser det. Vilken overklig känsla det måste vara när något sådant händer :( Jag vet inte hur jag skulle reagera, det känns mest som att jag skulle slippa över totalt...
SvaraRaderaBarn är ju i den där obehagliga höjden, så allt hamnar i deras ansikten om det händer något... Minns när jag jobbade på flygplatsen på ett café. Vi hade såna där teglas, från typ IKEA. En mamma hade fyllt på sitt glas med tevatten, och skulle precis betala när glaset bara tokexploderade. Hennes lilla dotter stod med ansiktet precis vid brickan och fick ju både glas och kokvatten på sig :( Bläh...
Skönt att lillen inte fick några bestående skador!
Kram ♥
Usch kommer ihåg det som om det var igår jag läste det här på bloggen. Ryser, men vilken tur att det gick såå bra!
SvaraRaderaTänker på det varje gång jag ska mixa soppa...
Krama om söta Alfred!!