Tänk att döden kan vara så påtagligt nära hela tiden. Vi vet inte från ena dagen till den andra om vi kommer att leva. Det skrämmer mig så mycket. Tänk om jag skulle dö ifrån mina barn. Att inte få uppleva deras uppväxt , deras trotts och glädje. Det gör mej helt förtvivlad. Vi vet ju att alla ska dö någongång men inte när. Döden lurar överallt.Varför jag har fått dessa tankar i huvudet just nu när mitt liv är som bäst med en stor härlig familj och med ett nytt litet liv i magen är att vi såg på filmen Seven pounds igår kväll. De första 45 minuterna fattade jag inget. Jag har hört att den skulle vara superbra. Så jag härdade ut. Sedan började filmen kan man säga. Jag satt och grät resten av filmen.... Visst det kan ju vara för att jag är en hormonstin gravid kvinna med. Men jag såg faktiskt en och en annan tår på min kära sambo med. Ni som inte har sett denna underbara film måste göra det nu!
Jag grät från början till slut, och jag är inte gravid, så några hormonrubbningar kan det inte vara. Filmen är bara så fruktansvärt tragisk. Efteråt vill man bara gräva ner sig i ett svart hål =) Man kan säga att den filmen är mer sorglig än det sorgligaste avsnittet av Greys Anatomy. En riktig tankeställare.....
SvaraRaderaInget för mig att titta på märker jag. Är aldeles för känslig för såna filmer och risken är att jag hamnar i ett sån där svart hål igen. Men det är bra att det finns såna filmer för det är många människor som kan behöva se dem, och tänka till till extra.
SvaraRadera