Bortförklaringar....

Jag är expert på att alltid förklar bort mej i olika situationer. Speciellt när det gäller mitt utseende. Tex när jag lämnar på dagis idag och mitt hår stod åt alla håll och kanter och ögonen hängde nere vid knäväcken och hade skitiga kläder på mej. Så träffade jag där en mamma. Och direkt innan hon hann öppna munnen så fick jag lov att förklar att Alfred var sjuk och att jag inte hade sovit speciellt mycket. Men hallå det skiter väl kanske hon i. Jag tror inte hon märkte något ens.... Men ändå. Har jag fett hår så måste jag berätta det för alla att jag inte har hunnit tvätta det. Fasten att dom förmodligen inte ens sätt det eller märkt något. Om allt skulle vara perfekt hos mej så skulle jag behöva duscha varje morgon innan jag går och lämnar på dagis, bära nya kläder varje dag, fixa håret och sminka mej. Men hallå när blev jag så fåfäng. Sådan har jag aldrig varit innan. Men det kanske är någon slags 30-års kris jag har hamnat i. Vad vet jag? Och dessutom har jag så svårt att ta imot komplimanger. Varför ska det vara så svårt. Jag brukar klaga på Jonas att han aldrig säger att jag är fin eller snygg. Men det gör han. OFTA. Men jag ignorerar bara det och säger: Säkert, det tycker du inte alls... Så han har väl helt enkelt tröttnat. Jag lovar er att jag ska bli mycket bättre på att ta imot komplimanger och säga tack och verkligen suga åt mej alla dom fina orden!!