Vad vore jag utan era andetag...

Jag har tittat på Sofias Änglar ikväll. Varje gång jag ser såna här program så känns det som om jag får en stor box i magen och stora tårar rullar på min kind. Tankarna far runt i min hjärna och jag frågar mej själv återigen; Varför njuter jag inte mer av livet? Varför njuter jag inte mer av mina barn? Varför bråkar vi så mycket? Varför fokuserar jag inte mer på det positiva som svävar runt mej varje dag istället för de negativa?
Dessa program är precis vad jag behöver, jag behöver få den där boxen i magen och de där eftertanksamheten för att jag ska bli en bättre människa, mamma, sambo, vän och kollega.... Tyvärr..
Dessa familjer som är med i programmet och som har drabbats av mer än vad en människa ska orka gå igenom, står där och sprider ljus och värme! Jag beundrar dem, gråter med dem och undrar återigen varför allt elände sker i världen...
Med dessa tankar och ord kryper jag ner brevid min älskade sambo i ett nystädat hus (som jag var sur som ett bi när jag städade och fräste och spottade). Tar med mej mina tankar och lovar mej själv att bli en mycket bättre människa imorgon! (Fast egentligen är jag inte en sån hemsk människa som det låter som jag är, bara ibland;-))
Och,... Vad vore jag utan mina barn och Jonas andetag...♥