Mamma VS Pappa....

Jag kan känna en viss avundsjuka gentemot Jonas... Liksom han oxå gör mot mej kanske ibland.... Det handlar om våra kids...
När jag hämtar barnen på dagis så vill dom inte följa med hem, ibland får jag en puss eller kram men inte jätteglada... De första dom frågar är när pappa kommer hem? När han sen kommer hem jublar alla tre och han får massor av pussar och kramar...
Men jag då? Glöms jag bort?
När det väl gäller här hemma, så som om de är ledsna eller slagits sig så ropar de oftast på mej. Då är det helt plötsligt jag som bara "gäller"
Jonas är mer rak, han är mer bestämd och de har mer respekt för honom än för mej. Jag tjatar mest, bråkar mest med dem och känner mej oftast som en gammal tråkig skitmorsa som mest städar, lagar mat och tar hand om tvätten (fast att Jonas oxå gör dessa sysslor minst lika mycket som mej...)
Jonas är grym på att hitta på grejer med barnen, medans jag är mindre rolig. Jo för det verkar iallafall så på barnen när det ska göra dessa grejer. De jublas mer när Jonas kommer på sakerna än när jag gör det...
De visar oftas mer "uppskattning" när Jonas ger dem något eller gör något med dom, iallafall genom mina ögon. Kanske är det inte alls så?
Dessa ord och tankar är jäkligt svåra att sätta ord på och ännu svårare att skriva ner dem här... Detta blev inte alls som jag hade tänkt mej när jag nu satte mej ner och skulle skriva detta inlägg. Det blev mest svamligt och konstigt. Nästan lite nervärderande, vilket inte alls var min tanke...
Jag vill ju inte verka bitter, nej för det är jag absolut inte... Men jag bara undrar? Är det bara jag som känner så här? Brukar ni känna att era barn liksom visar mer glädje för den ena eller den andra?
Igår var Douglas ledsen i skolan... Han längtade så mycket efter mej och tyckte att vi aldrig träffades längre hade han sagt till sin fröken. Men när vi sedan sågs på kvällen (när han hade varit hos en kompis) så bara hejjade han till lite på mej... Frågade om han längtat efter mej i skolan? Ja, men nu har jag ju fått träffa dej fick jag till svar... *hmmm*
Detta är fan inte lätt... Har varit hemma i nästan 5 år (jobbade ständig helg nästan 1 år och de fick då vara hemma med mej hela veckorna) och då bråkade vi jättemycket, men jag fanns ALLTID där för dem. Nu jobbar jag och de får vara på dagis och fritids på dagarna som de flesta andra. Och då vill de vara hemma jämt... Hur man än vänder och vrider på sig, så har man ändå röven bak... Ganska så bra ordspråk de där... För det är en jäkla balans att vara förälder, en jäkligt tunn och lång och smal balansgång som inte alltid är så lätt...

Efter dagis/fridids hämtningen idag så blev Alfred sååååå sugen på att baka något! Sagt och gjort, baka skulle vi och kom fram till att göra neger... *host och harkel* menar förstås chokladbollar!
Så klart var havregrynen slut, men tack och lova hade gulliga grannen det som vi fick;-)

Goooda och många olika former på chokladbollarna blev det. Både bajskorvar, bollar, snögubbar och grisar! Pärlsocker över hela köket och så även kakao. Men vad gör väl det? De finns ju dammsugare! Nu ligger bollarna i våra magar och det var sååå göööött!;-)