fredag 27 augusti 2010
Små små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer....
Jag försöker hitta på saker med barnen lite då och då. Idag åkte jag och Veronica upp med våra barn till grannbyn och skulle ta en fika , mysa och titta i affärer. Men i ärlighetens namn så är det bättre att vara hemma. När vi satt i bilen hade jag förmaningstal iallafall till Douglas att det inte skulle vara gnäll och bråk. Jag hotade att vi skulle åka hem och förmodligen har han lärt sig av alla mina hot att de är tomma och att de hot jag ger rinner lätt ut i sanden..... För så fort vi gick ur bilen så blev mina barn som en skock vilda odjur. De skriker, bråkar och slåss med varann och deras kompisar. Då vaknar ragata och vilddjuret i mig och jag känner att jag inte kan behärska mitt humör... Hoten vräks över dem, men ingen lyssnar. Ibland vill man bara sätta sig ner och gråta, kanske inte så lätt med allt folk runt om... Ibland undrar man ju om deras öron fortfarande är kvar i magen eftersom att de ALDRIG lyssnar på mej... Och värre blir det för varje år som går. Alltså är detta talesätt så rätt: små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Värre lär det nog bli kan jag tänka mej... Hua hur ska jag klara detta med 3 tonårs pojkar i huset och en pappa... Jag själv tjej som ingen lyssnar på. Ja det kan ju bli spännande;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår precis vad du menar om att barnen inte lyssnar. Ibland brukar jag fråga min äldsta dotter (4 år) om hon tappat öronen när hon inte lyssnar. Hon brukar då titta lite surt på mig, känna på öronen och svara: Näe, det har jag inte... :)
SvaraRaderaHaha... Det skulle lika gärna kunna ha varit jag som skrev det inlägget ;-)... Idag i Mora, inne på Cubus orkade jag inget mer, låtsades att jag aldrig hade sett dom där galna vilddjuren som sprang runt i affären... *Suck*... Vet inte vad man ska göra för att få dom att lyssna!!!
SvaraRadera