Barn, barn och åter barn....

Jag vet inte om man får känna så här. Men verkligheten börjar nog komma ifatt mej på ett eller annat sätt. Bubblan om att vara ny förlöst och att allt är så lyckligt börjat nog spricka och vardagen är åter tillbaks...

Just för tillfället skulle jag vilja säga upp mej som mamma. Jag känner att det just för tillfället (eller dom här senaste dagarna) har varit extremt jobbiga.... Barnen är helt sjövilda och lyssnar inte alls på vad jag har att säga. De har så mycket energi speciellt de dagarna de är hemma med mej själv, alltså måndag och fredag....

De är helt frustrerade och även jag. Alfred är i ett trotts som heter duga och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det. Han kan få mej och bli precis tokig. Lika så Douglas. När han får sina spel, som inte alls är lika stora som lillebrors så får dom de tillsammans då är det inte så roligt. Jag vet inte om jag ska sätta mig ner och skratta eller gråta. Men det lutar nog mera åt skrikar hållet, tyvärr... Ska det vara så här hela livet att de bara trotsar?

Eller känner jag denna frustation och att jag alltid är arg och dom på mej för att jag går hemma hela dagarna???

Tyvärr kan inte min sambo riktigt förstå varför jag jämt (för oftast är jag det) grinig och arg på min familj? Men att gå hemma med 3 olika viljor är inte alltid så lätt...

Jag önskade iallafall för tillfället att jag hade haft ett jobb där jag kunde jobba i en eller två veckor för att dela med mig så att Jonas kunde få vara hemma och uppleva detta som jag just nu känner. Tror att det skulle vara extremt nyttigt för honom att känna det. Men nu har jag inget jobb och

jag kan ju inte jobba för att Fabian är alldeles för liten. Men man kan ju leka med tanken... Och jag tror fasen inte att han heller skulle vara världens bästa pappa efter de veckorna??.....

Igår kväll ville inte Alfred sova. Klockan rusade iväg och för mej är kvällarna väldigt heliga. Jag tycker att det då är mammans och pappans tid, för då ska de små sova och vi ska vara vuxna...

Iallafall efter mycket bråk och gnäll lägger vi Alfred i hans säng. Efter ett tag bli det tyst. Gott tänkte jag. Men efter ytterligare en minut så hör jag hur något går sönder i hans rum. Det låter som om någon drar och sliter sönder ett papper. Jag rusar in och där sitter han och biter och river sönder sin tavla.Jag älskar denna tavlan och det finns bara ett exemplar av den... Jag känner att jag blir tokig och det kommer många fula ord genom min mun. Det var liksom droppen för dagen och bägaren rann över. Så just nu genom våra barn så är jag och Jonas osams. Eller ja vi pratar iallafall inte med varann i morse.... Han tycker inte som mej och jag tycker inte som han.

Jag måste bara avsluta detta inlägg med att jag älskar verkligen min barn och min sambo över allt annat, inget annat får ni tro! Men om det är någon som kan reta gallfebern på mej så är det dock min älskade familj;-)

För jag är inte en sådan här hemsk mamma jämt. Bara just nu;-)
Är det bara jag som kan och känner så här? Känner mej verkligen som en hemsk mamma när jag beskriver hur det just nu är. Skäms på mej.....