Du satt vid vårt köksbord och grät... Du var så ledsen och tårarna rullade ner för dina kinder! Det var så verkligt, jag kunde ta på dej, trösta dej och krama dej!
Du var så ledsen för att du var död, men det var du ju inte för du satt ju vid vårt köksbord med ena knäet uppe på det andra benet som du alltid brukade sitta...
Tomheten i din röst när du försökte förklara för mej att du verkligen var död och sedan sakta bara försvann från min dröm... Trots att jag bara ville hålla kvar dej!!
Du har lämnat stora spår efter dej på jorden Lasses... Trots att du inte funnits bland oss på över 2 år så finns du fortfarande med oss i tankarna och så även i drömmarna som inatt...
Fabian frågade häromdagen om dej... Han saknade dej sa han.. Frågade varför cancern måste finnas? Vad svarar man på det till en 7-åring som man bara vill rädda från allt ondo... Cancer är en äcklig och vidrig sjukdom som måste utrotas från vår jord, svarade jag!
Minnen suddas ut lite grann under tiden som går, men du har ändå lämnat ett enorma stora spår i våra hjärtan...
Jag kan inte sluta tänka på drömmen... Den var så verklig. Du fanns ju där på riktigt och när jag vaknade så var du borta...
Men jag är glad att du ville komma och hälsa på mej inatt! Trots att du var så ledsen för att du var död...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tusen tack för din kommentar!