Från ett kapitel till ett annat!

Jag vet inte riktigt om man kan kalla det åldernojja, ålderskris eller livskris?
Alla de sakerna låter så extremt jobbiga tycker jag och jag fokuserar ju just nu på att ändå se saker och ting med andra ögon efter ett jobbigt år...
I vilket fall som helst så gnager tanken i mej hela tiden, kommer jag aldrig mer att få vara gravid, få vara med om den där underbara känslan när man får upp den där nyfödda slemmiga blodklumpen på bröstet, gå hemma och vara mammaledig och njuta och få se sitt barn växa upp med helt andra ögon än vad man hinner göra idag!? Svaret är ju nej och det vet jag ju! Herregud, jag är nyss fyllda 37, har 3 friska barn som dessutom börjar bli gamla nog att de numera klarar sig utan mej när jag ska åka och handla eller träna. Jag vet innerst inne att jag liksom har gjort mitt. Har haft den tiden i mitt liv och ett nytt kapitel i livet skall öppna sig! Men det kan få mej att känna lite ångest att jag alrig mer kommer att uppleva detta!
Men ändå, jag har en enorm längtan, det har jag och det tänker jag inte göra någon hemlighet av det!
Jag är så grymt nöjd med mina tre älskade barn, jag är ju egentligen färdig.. Men ändå... Jag förstår familjen annorlunda som skaffar 10 barn! Jag gör det!!
Men skulle man orka börja om nu? Vända tillbaka några kapitel i livet och vara vaken på nätterna och känna sig trött konstant igen? Åh ja! Man klarar allt och skulle man skaffa ett litet pyre nu så skulle det ju nästan bli som om man vore omföderska! Kanske inte så fränt dock;-)
Men nej, jag har gjort mitt, det har jag! Fabriken är stängd, trots att fabrikörskan nog skulle vilja öppna upp den igen!;-)
Men vi är ändå rörande överrens jag och min käre make! Inga mer barn!
Åldersnojja ja... Herregud, jag kan ju inte skaffa fler barn när jag har en miljon gråa strån på huvudet, börjar få rynkor kring ögonen och har en son som snart fyller 12... ;-) Vi har ju gjort de kapitlet i våra liv, nu väntas ju som sagt ett nytt kapitel i våra liv med stora barn, lättare att resa och lite mera "egentid" Åh helvete, egentid är visst ett svärord bland småbarnsföräldrar och är en mycket het potatis, så det får man visst inte säga... Egentid får man INTE säga när man själv har valt att skaffa barn.. Herre min gud, utan MIN egentid vissa kvällar under barnens uppväxt hade jag nog suttit inspärrad i en cell med svarta väggar. För att få sin lilla egentid med lite träning, shopping eller fika med en kompis! Gud, det gör väl ändå ALLA i familjen gott! Man kan inte behöva umgås med sina barn 24 timmar per dygn bara för att man skaffat dem! Jag älskar väl dem precis lika mycket bara för att jag råkar få vara mej själv en stund och inte bara vara en mamma! Tänk att många skribenter skall få till det och få saker och ting att bli fult och att få vissa föräldrar att få dåligt samvete för att de råka göra något helt själv eller med sin man en kväll eller natt på tu man hand! Alla gör vi väl själva som vi vill, för då mår man väl ändå bäst att utgå ifrån sig själv och hur vad ens egen familj mår bäst av! Barnen kan behöver få vara ifrån oss föräldrar ibland också , de kan de behöva, precis lika mycket som vi kan behöva få vara borta från dem!
Herregud, tänk om jag skulle känna skuld  och känna mej som en urdålig morsa på VARJE gång som de har lov och mina barn har fått vara på fritids och förskola. Ja då hade jag förmodligen mått dåligt varje dag.. Nä släpp det där! Alla gör vi det som passar oss själva och dennes familj! Bort med de dåliga samvetet och in med lite mer egentid, det behöver alla!;-)
Alltså herregud så flummigt detta inlägg blev... Men det är ju sån jag är!;-)
Men känner man sig någonsin färdig då, i barnafödandet menar jag? Gör man verkligen det? Det har jag aldrig gjort, inte ens när Fabian var dryga dygnet! Då hade jag kunnat tänka mej att skaffa ett gäng till på en gång;-)?
Så kan man ju förstås fråga sig? Är det bara för att jag har fått söner som jag känner att jag inte riktigt är helt färdig? ABSOLUT INTE! Alla är vi olika och jag är en sån person som alltid har sagt att jag vill ha många barn....

 Dessa tidningsbilder är väl bara för härliga! Här är jag och Douglas, han 2 dygn gammal och jag 25 år ung med typ noll ögonbryn och inga gråa hårstrån... Herreguuuuud, hur kunde jag noppa dem så mycket? Ha ha!;-)

 Tidningsbilden när Alfred föddes! Alfred ca 1½ vecka gammal stor som en 3 månaders med världens största och piggaste ögon!;-) Jag 28 med lite mer ögonbryn, Douglas 3 och Jonas 31 med noll gråa hårstrån! HUR kunde jag välja den klänningen? Jo för att jag kände mej såååå smal mins jag! Ha ha!;-)

Den här tidningsbilden togs när Fabian var ca 5 dygn gammal! Den allra första bilden då vi är hela familjen på bild! Ännu lite mer ögonbryn, kortare hår, men ännu inga gråa strån... Små brossor! Douglas 5 år, Alfred 21 månader, jag 30 nyss fyllda och Jonas 33 med en tendens att börja få gråa strån lite var stans på hjässan!;-)
Snart öppnar vi ett nytt kapitel i våra liv! Mer gråa strån, buskiga ögonbryn, tonårsfinnar, (tonårsfylla, Herreguuuud det hoppas jag dock att jag slipper på många år, gulp), hallen fylld av stooora skor, hungriga tonårspojkar som äter en ur huset och illaluktande pojkrum;-)