onsdag 24 juli 2013

Gästinlägg: Mobbning börjar i tidig ålder...

Detta gästsinlägg kommer att handla om att ha en överviktig son med kraftig syn nedsättning och mobbning från tidig ålder! Och vårat ansvar som föräldrar!

Min son Isaac föddes för 6 år sedan, det var en vacker förmiddag i början av mars. Första gången jag såg denna lilla gosse smälte mitt hjärta. Hela min kropp fylldes av sådan kärlek, så stark, så ändlös. Jag såg in i hans djuptblå ögon och jag kände en kraft bubbla upp inom mig och jag visste på en gång att jag skulle kunna gå genom eld, bestiga berg och dö för honom, utan tvekan. Att jag skulle göra allt för att skydda honom, allt som stod i min makt skulle jag göra. Utan tvekan. Jag skulle skydda honom från den hårda omvärlden.
Ha, säger jag idag 6 underbara år senare. Livet har inte varit så lätt för Isaac. Han startade livet med en massa barnsjukdomar, magkrångel, blåsljud på hjärtat och oändligt många timmar på barnakuten. Många vakande timmar, tröstande och mycket tårar har kantat hans korta liv. Tack och lov så har det ju inte varit tal om liv och död som så många andra föräldrar får gå igenom.
Allt eftersom sonen blev äldre så upptäckte vi att han hade ett väldigt stort intresse för mat, att både smaka och klämma och känna på den. Ju äldre han blev desto större blev hans aptit också.  Jag såg bara hur min son blev större och större, vid 1 års ålder då han skulle "ha gått av sig övervikten" som alla sa, så var han så pass tung så jag kunde inte bära honom. Tänk att inte kunna bära ens eget barn när dem ramlar och gråter, tänk er att inte kunna bära erat barn om det somnat i soffan och måste läggas i sängen. Tänk att behöva väcka sitt trötta barn för att gå med honom in till hans säng.

Men vid 3 års ålder kom äntligen räddningen. Distriktsköterskan på BVC fixade fram en remiss till Överviktsenheten för barn och ungdomar.  Nu har vi gått där i tre år och vi har fått hjälp, men mer hjälp hoppas jag på nu är det fruktade men väntade problemet har kommit.
Mobbning!
Mobbningen började för två år sedan redan på dagis. I början förstod han inte att det var honom det handlade om då han hörde ordet "tjottis"  ute på dagisgården. Han vaknade om nätterna och grät floder, han var otröstlig och det enda han sa när man frågade vad det var så så han "tjottis"! Mitt hjärta brast, vi frågade pedagogerna på dagis men dom hade inte märkt något men dom lovade att kolla upp det. Efter ett år så började Isaac förstå att det var honom dem kallade för "tjottis" eller som han nu förstod att det var ordet tjockis dem menade. Jag tog upp detta med sjukhuset, min oro och min ängslan. Men ingen verkade lyssna! Utredningarna fortsatte, blodprover hit och dit, matlistor hemma och på dagis. Men ingenting har hjälpt. Att "neka" ens barn mat är inte det lättaste. Även om det är min roll som förälder att säga nej och stå för det jag har sagt. Jag är mycket lätt övertalad mamma, för att slippa höra tjatet efter mat så ger jag med mig. " En smörgås hit eller dit spelar väl ingen roll " tänker man, men jo det gör det.
Mobbningen på dagis lugnade ned sig, men den har i stället fortsatt här hemma, i närheten där han bor. Nära hans hem och trygghet. Han får i bland inte vara med dom andra barnen och spela fotboll fast han älskar det, barnen säger till honom att han är för tjock och för ful! Och så skrattar dem åt honom! Jag frågade ett av dessa barn varför de kallar min vackra son för ful. Och till svar fick jag för att han just är tjock och har glasögon.

Isaac har inte bara sin fetma att leva med, han är även synskadad. Han har glasögon för att i huvudtaget kunna se! När jag hör detta ord sägas om min son så blir jag så arg, ledsen och besviken! Jag vill bara spotta och fräsa på detta barn och be dem att dra ditt pepparn växer! Men precis då när jag är på väg att yttra mig om detta så kommer jag ju att tänka på att det är ju inte detta barns fel! Det är ju inte barnet det är fel på, han tycker ju som han tycker och har lärt sig att det är okej att tycka så. Han/hon har inte fått lära sig hemifrån att det är fult att säga sådan här saker till andra människor. Hur kan man som förälder lägga över sina egna värderingar på sitt barn? Om jag som förälder tycker att tjocka, feta människor är äckliga och fula och hemska ...eller vad man nu tycker..måste man ge sitt barn samma värderingar? Jag tycker inte det.
Jag är inte världens perfekta mamma, långt ifrån. Men jag försöker lära min son i alla fall att alla människor har samma värde. Att alla ser olika ut. Att vi kan vara långa, korta, tjocka, smala, prata ett annat språk, ha andra religioner och att vi även kan vara handikappade. Jag vill absolut inte att min son skall värdera olika människor på olika sätt. Han skall inte bedöma dem efter utseende, jag vill att han skall lära sig att det är insidan som räknas. För du kan vara hur snygg som helst men du har inget hjärta och du kan vara hur ful som helst men ha världens största hjärta.
Är detta fel av mig? Att tycka att det yttersta ansvaret ligger hos oss som föräldrar? Hur barnet sedan gör när dom blir äldre/vuxen kan vi inte rå för, då har vi åtminstone lagt en grund på vad som är rätt och vad som är fel.

Inget barn skall behöva vara rädd för att vara ute på gården och leka, eller för att gå till skolan/dagis för att dom är rädda för att bli retade. Inget barn skall gå och lägga sig på natten och vara ledsna. Inget barn skall behöva gå in gråtandes för att dom andra barnen är elaka och säger dumma saker!
Så nu ber jag er alla mammor och pappor som läser detta, sätt er ned och prata med era barn om detta. Man är inte dum eller ful bara för att man är tjock och har glasögon. Jag kan inte rädda eller ändra jorden men jag kan väl ändå få dela med mig detta med er och uppmärksamma er att mobbning finns i alla former och i alla åldrar!

Tack för mig och tack för en underbar blogg!

13 kommentarer:

  1. Fy vad ledsen jag blir när jag läser detta :-( Barn kan vara så himla elaka.....

    SvaraRadera
  2. Fruktansvärt ! Inget barn ska behöva uppleva det där, ändå händer det varje dag - i , verkliga livet - överallt !
    Vi pratar mycket med viggo om hur man behandlar andra, men även mycket om vad som faktiskt händer på dagis.
    Han må vara "bara" lite drygt 3 - men han har stenkoll på vad som sägs och görs !
    Och jag hoppas verkligen att våra ord går in, att han tar dem till sig och är snäll mot sina kompisar för alla barn borde får vara just barn - och uppleva en lugn, harmonisk och avslappnad barndom i trygghet !

    SvaraRadera
  3. Jag lider med din son! Har själv upplevt mobbning från åk 4 till åk 9!
    Denna fruktansvärda mobbning har förstört många många många år för mig! Dålig självkänsla, dåligt självförtroende o hatet man har till sig själv! Om andra säger hur ful, dum o tjock man är. så till sist tror man på detta! Mobbing är som en fruktansvärd sjukdom som man bara vill bli av med!

    Jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre för er son, för detta är ett rent helvete för ett barn!

    Massor av kramar:
    Ann-Charlotte

    SvaraRadera
  4. Hemskt! Jag har också blivit mobbad i vissa perioder och det är så hemskt alltså! Vi pratar mycket med barnen om alla människors värde och att man inte säger elaka saker osv. Hoppas bara att det kommer hjälpa!

    SvaraRadera
  5. Har också en son som hade det tufft i skolan med kompisar. Det resulterade i att han blev stökig och det gjorde det hela ännu värre såklart. Det blev en ond cirkel. Fick tyvärr inte så stor hjälp i skolan. Min son hade ingen självkänsla alls och självförtroendet var i botten. Tyvärr fick han som äldre kompisar som var "mindre lämpliga" och hamnade i en del trubbel. Utanförskap och mobbing kan ställa till det för hela livet. Nu är min son vuxen och har ett arbete och livet flyter på ganska bra. Men bara ganska, för ännu brottas han med dålig självkänsla och dåligt självförtroende...
    Hoppas av hela mitt hjärta att det blir en bättring för din son.
    Styrkekramar till hela din familj!

    SvaraRadera
  6. Usch, barn kan verkligen vara elaka. Fast som du skriver kommer många gånger värderingarna inte från barnen själva utan från vuxna. Vuxna kan ju också vara alldeles elaka mot varandra, men där kan jag som vuxen på något sätt hantera elakheten annorlunda. Det gör ont, men jag kan välja att ta åt mig eller inte på ett sätt som ett barn inte kan.

    Jag hoppas innerligt att det blir bättre för Isaac. Både gällande utanförskapet men också med hans kropp och mat, och att ni får bra hjälp och gott bemötande från sjukvården.

    Kram Cilla

    SvaraRadera
  7. Tack alla goa människor för era kommentarer! Det värmer!
    Tack, tack och åter igen tack!

    SvaraRadera
  8. Usch, tårarna bränner innan för ögonlocken..

    Man hör redan nu från dagis att det är mycket dumma, fula osv..
    Vuxna kan vara dumma och elaka men det hemska är att barn kan vara minst lika elaka.
    Och jag tror som du, att det kommer "uppifrån".
    Jag tror även att vare sig man vill eller inte så speglar sig sina egna värderingar ner på sina barn..
    Jag försöker prata mycket med min 3åring om att alla är lika värda, spelar ingen roll om man är liten eller stor, mörk eller vit, att alla får vara med och leka men att man även får säga nej om man inte vill.

    Jag hoppas att din son står på sig och vad jag förstår så får han förbannat mycket styrka och kärlek hemifrån.
    Han kommer nog att växa upp som en stark och fin människa!
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Tack Tack Ulrica för din fina kommentar!

    SvaraRadera
  10. Om man har en 1-åring som är så tung så att man som förälder inte orkar bära den, varför tar man inte tag i "ätandet" direkt? Det handlar ju inte bara om mobbning utan faktiskt även om barnets hälsa. Har själv inga barn men tycker att ansvaret ligger hos föräldern. Det är ju knappast så att en ettåring går och tar sig mat själv?

    Hoppas ni får bra hjälp och att det blir bättre för Isaac både med mobbingen och maten!

    SvaraRadera
  11. fruktansvärt, det är hemskt när barn är så elaka mot varandra... jag kommer prata prata prata med mina barn om vikten av att vara snäll mot sina medmäniskor och att aldrig vara elak mot någon pga hur den ser ut.

    SvaraRadera
  12. Absolut Alex, jag håller med dig. Vi lyssnade för mycket på hans distrikt sköterska som hela tiden sa att det skulle ordna sig! Men det gjorde det inte, vi var unga och dumma som inte tänkte just då!
    Men nu kämpar vi varje dag, det är inte lätt men jag ser ljuset i tunneln!

    SvaraRadera
  13. Det här satte fingret på en av mina största rädslor med att skaffa barn, just det där med att det är jag som formar barnet. Som du säger så är det ju föräldrar som i störst del överför värderingar till barnen (även om det såklart kommer från andra ställen också) och det ansvaret tror jag många tar alldeles för lätt på. Mobbing är verkligen fruktansvärt och något som tar så hårt på den utsatte, medan de som utsätter oftast inte förstår effekten. Nej, inget barn ska känna dessa känslor och tack för att du delar med dig!

    Och stort lycka till med er kamp!

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!