Gästinlägg: En meter vardag... Utmaningen!

"Ulrika heter jag och jag kände för att kasta in ett inlägg hos fina Karolin eftersom hon efterlyste Gästbloggare denna månaden. 

Sen om hon väljer detta som Gästinlägg är ju en annan femma.... 

Men man måste ju ge allt & alla en chans!! 

Den här semestern tänkte jag testa mig själv, tänkte utmana mig själv till 110 %.

Jag har alltid velat ha en husvagn. Jag har bett min man att vi ska prova på camping med sonen i många många år, åtminstone passa på medan han var i rätt ålder. 

Min make, som är väldigt bekväm (det är jag också visserligen men kanske av naturliga förklaringar), ville absolut inte prova och sa alltid nej. Sonen som hörde alla kompisar som åkte på camping började mer och mer tjata om att vi skulle göra samma sak. Varje år är jag som bestämmer eller planera eller bokar semestern. Därför så sa jag i år; om ingen annan tar tag i det hela så bestämmer jag helt enkelt att vi ska prova på camping!

Sagt och gjort - jag bestämde mig alltså också i samma sekund för att utmana mig själv och min kropp.

Från och med förra söndagen så har vi en camping plats med husvagn på Skrea camping i Falkenberg.

Nu undrar ni antagligen varför jag hela tiden skriver att jag utmanar mig själv. Jag ska dra allting rent faktamässigt uppifrån och ner så tror jag ni förstår bättre.

Jag har ett handikapp, ett medfött handikapp. Min diagnos heter Diastrofisk Dysplasi.  Det innebär att jag är extremt kortvuxen med ledbesvär i det flesta leder i kroppen. Jag har extrem artros i varje led, vilket gör att min ledvätska och all brosk försvinner, så till slut ligger skelettben mot skelettben och skaver. 

Jag är 104 cm lång, man kan säga att jag är i höjd med en 3-4 åring. Detta påfrestar enormt i min vardag, med tanke på att allt och då menar jag Allt är anpassat för folk som är i snitt 170 cm.

Jag går väldigt illa så hemma har jag låg kontorsstol som jag sitter i och sparkar framför med fötterna på golvet för att ta mig fram. Utomhus åker jag permobil. Förut kunde jag gå en del även ute, men det skulle jag aldrig klara nu eftersom mina leder  blir sämre för varje år. När sonen var barn, dvs typ 3 -5 år så var jag t.o.m. ute och sparkade fotboll med honom ute i vår trädgård. Det funkade eftersom han då inte kunde springa så mycket eller fort ännu... 

Hemma har vi anpassat i både kök och badrum.

Där är bänkar och handfat nersänkta så vi kan arbeta i normal höjd. Allt som vi gör påverkar vår kropp. Jag tänker på alla arbetssituationer där det inte är anpassat, som gör att vi få stå med armar & axlar i upphöjt läge vilket påfrestar våra axelpartier negativt. Detta plus mina dåliga leder har gjort att jag nu måste operera in en protest i min vänstra axel. Jag har redan opererat in en protes i min högra axel och i den mår jag nu jättebra.Jag har även opererat in proteser i båda mina höfter och är nu okej där, men smärtan har tyvärr varit olidlig och jag har fått gå på (och går på även i detta nu) extremt höga smärtstillande, bland annat morfinplåster. 

Uppe på detta har jag extremt dåliga knän som läkare också har påpekat kommer att behöva opereras. Mina muskler protesterar ofta, speciellt i axlar & armar, så jag behöver ofta massage för de stora knutor som hindrar mig vardagen. 

Permon som jag använder väldigt mycket i min vardag är ju en stoooor hjälp, samtidigt som den faktiskt kan vara ett stort hinder. Hindret utgör den när jag inte kan ta mig in, exempel i förtältet. Den tar plats & är stor och skrymmande Så det kan vara svårt att komma in/intill överallt.

Just det en sak till - mina fingrar är stela så jag har inte greppfunktionen som "normala människor". Detta gör att jag inte riktigt kan klara av alla vardags saker som att exempelvis öppna burkar, hålla i pyttesmå "pryttlar" m.m.

Så man får varje dag väga för- och nackdelar och positivt mot negativt. Min räddning är dock min inställning. Jag anser att allting blir vad man gör det till. Alla har alltid ett val, alla har en chans att bestämma sig för hur ens vardag och ens liv ska vara.
Jag trodde i min enfald att en husvagn  skulle funka jättebra för mig, den som är så liten och kompakt (precis som jag......!).

Det visade sig vara nästan tvärtom. Allt som är så kompakt måste ju också funka planeringsmässigt. Alltså måste allting vara smart utformat, dvs man staplar på höjden....

Bara att ta mig in i förtältet, är det en kant eftersom förtältsgolvet är upphöjt så man ska slippa alls skräp och sand. För att ta sig in i husvagnen har man ju två trappsteg och det utsätter i mina leder eftersom trappsteget inte är anpassade i min höjd. Väl inne i husvagnen är det som sagt var staplande på höjden som gäller, vilket gör att jag når endast de nedersta skåpen. Inne i toa-utrymmet når jag knappt upp över handfatskanten, vattnet kan jag inte ens nå att få på och situationen när jag ska ex tvätta händerna blir att det lilla

Vatten jag väl nån gång når när kranen är på hamnar ju ganska uppenbart på golvet... 

Pallar är ett måste när vi är på semester. Inne i den smala gången i husvagnen står minst två pallar. Jag har gjort som en liten trappstege upp till vår dubbelsäng i bakre änden av husvagnen. 

Tack och lov har jag ett "organisationssinne" som är på topp. Jag kan direkt se på ett utrymme som är fullproppat om man skulle kunna ändra om till det bättre - och få in ännu mer! Min käre make är inte utvecklad på det sättet, men han har ju kroppen till att lyfta och bära, så då kan jag peka med hela handen och säga; "lägg det där, ställ detta här, flytta den och ta bort den där......" Hihihi....

Då blir det ju som jag vill även om jag inte klarar det själv... Det är så jag har klarat dessa veckor. Jag har suttit på en plats och talat om vad sonen eller mannen ska göra/ställa saker. 

Det är så man måste göra - manipulera och styra även om man gör det på fint sätt och genom att man ber snällt.... ;) då är det inte tjat och det låter inte som om man kör med folk - fast det gör man ju!!!

En stoor utmaning i år för mig är ju också att visa mig på stranden. Klä av mig... Jag har ju en deformerad kropp och jag tycker det räcker att folk tittar när jag har kläder på. Det kan jag ju klara av, det är jag ju van vid. Att folk tittar, stannar och begrundar, stirrar, pekar, viskar, pratar högt, hämtar kompisar, fnissar, skrattar högt - det är ju min vardag, det kan jag hantera...

Tycker dock det är jättejobbigt att bli uttittad avklädd... Jag brukar, både av den anledningen och för att sandstranden är väldigt jobbig att komma fram på både med rullstol och för mig gående, undvika stränder. 

Men nu hade jag bestämt att jag skulle vistas nere på stranden mer än jag brukar. Och när jag låg där insåg jag att många som klär av sig är både kraftigare, blekare, krokigare och mer defekta än jag, har olika problem med sina kroppar, en del har ex enorma kroppshyddor som jag förmodligen inte hade visat om det hade varit jag. Det beundrar jag dessa människor för! Alla är sååå olika och om folk skulle se sig omkring och vara i nuet så skulle dom inse att jag inte är så himla "annorlunda".... 

Det finns inget som kan kallas "normalt" längre!
Hoppas ni fann något nöje att läsa om mig och min utmaning - som jag hittills tycker att jag klarar galant.... Jag är ju kvar på campingen för fasen!!! 

Om ni vill fortsätta läsa om mig och vad som händer i mitt liv, kika in HÄR då! 

Tack fina Äppelblomman för att jag fick hänga hos dig idag <3

(Texten verkar leva sitt eget liv och det går inte att ändra på storleken hur mycket jag än vill... Har slitit mitt hår flera gånger nu under förmiddagen för att få det bra... Men det är ju ändå textens innehåll som vi vill åt! Kram Karro)