Gästinlägg: Mobbning börjar i tidig ålder...

Detta gästsinlägg kommer att handla om att ha en överviktig son med kraftig syn nedsättning och mobbning från tidig ålder! Och vårat ansvar som föräldrar!

Min son Isaac föddes för 6 år sedan, det var en vacker förmiddag i början av mars. Första gången jag såg denna lilla gosse smälte mitt hjärta. Hela min kropp fylldes av sådan kärlek, så stark, så ändlös. Jag såg in i hans djuptblå ögon och jag kände en kraft bubbla upp inom mig och jag visste på en gång att jag skulle kunna gå genom eld, bestiga berg och dö för honom, utan tvekan. Att jag skulle göra allt för att skydda honom, allt som stod i min makt skulle jag göra. Utan tvekan. Jag skulle skydda honom från den hårda omvärlden.
Ha, säger jag idag 6 underbara år senare. Livet har inte varit så lätt för Isaac. Han startade livet med en massa barnsjukdomar, magkrångel, blåsljud på hjärtat och oändligt många timmar på barnakuten. Många vakande timmar, tröstande och mycket tårar har kantat hans korta liv. Tack och lov så har det ju inte varit tal om liv och död som så många andra föräldrar får gå igenom.
Allt eftersom sonen blev äldre så upptäckte vi att han hade ett väldigt stort intresse för mat, att både smaka och klämma och känna på den. Ju äldre han blev desto större blev hans aptit också.  Jag såg bara hur min son blev större och större, vid 1 års ålder då han skulle "ha gått av sig övervikten" som alla sa, så var han så pass tung så jag kunde inte bära honom. Tänk att inte kunna bära ens eget barn när dem ramlar och gråter, tänk er att inte kunna bära erat barn om det somnat i soffan och måste läggas i sängen. Tänk att behöva väcka sitt trötta barn för att gå med honom in till hans säng.

Men vid 3 års ålder kom äntligen räddningen. Distriktsköterskan på BVC fixade fram en remiss till Överviktsenheten för barn och ungdomar.  Nu har vi gått där i tre år och vi har fått hjälp, men mer hjälp hoppas jag på nu är det fruktade men väntade problemet har kommit.
Mobbning!
Mobbningen började för två år sedan redan på dagis. I början förstod han inte att det var honom det handlade om då han hörde ordet "tjottis"  ute på dagisgården. Han vaknade om nätterna och grät floder, han var otröstlig och det enda han sa när man frågade vad det var så så han "tjottis"! Mitt hjärta brast, vi frågade pedagogerna på dagis men dom hade inte märkt något men dom lovade att kolla upp det. Efter ett år så började Isaac förstå att det var honom dem kallade för "tjottis" eller som han nu förstod att det var ordet tjockis dem menade. Jag tog upp detta med sjukhuset, min oro och min ängslan. Men ingen verkade lyssna! Utredningarna fortsatte, blodprover hit och dit, matlistor hemma och på dagis. Men ingenting har hjälpt. Att "neka" ens barn mat är inte det lättaste. Även om det är min roll som förälder att säga nej och stå för det jag har sagt. Jag är mycket lätt övertalad mamma, för att slippa höra tjatet efter mat så ger jag med mig. " En smörgås hit eller dit spelar väl ingen roll " tänker man, men jo det gör det.
Mobbningen på dagis lugnade ned sig, men den har i stället fortsatt här hemma, i närheten där han bor. Nära hans hem och trygghet. Han får i bland inte vara med dom andra barnen och spela fotboll fast han älskar det, barnen säger till honom att han är för tjock och för ful! Och så skrattar dem åt honom! Jag frågade ett av dessa barn varför de kallar min vackra son för ful. Och till svar fick jag för att han just är tjock och har glasögon.

Isaac har inte bara sin fetma att leva med, han är även synskadad. Han har glasögon för att i huvudtaget kunna se! När jag hör detta ord sägas om min son så blir jag så arg, ledsen och besviken! Jag vill bara spotta och fräsa på detta barn och be dem att dra ditt pepparn växer! Men precis då när jag är på väg att yttra mig om detta så kommer jag ju att tänka på att det är ju inte detta barns fel! Det är ju inte barnet det är fel på, han tycker ju som han tycker och har lärt sig att det är okej att tycka så. Han/hon har inte fått lära sig hemifrån att det är fult att säga sådan här saker till andra människor. Hur kan man som förälder lägga över sina egna värderingar på sitt barn? Om jag som förälder tycker att tjocka, feta människor är äckliga och fula och hemska ...eller vad man nu tycker..måste man ge sitt barn samma värderingar? Jag tycker inte det.
Jag är inte världens perfekta mamma, långt ifrån. Men jag försöker lära min son i alla fall att alla människor har samma värde. Att alla ser olika ut. Att vi kan vara långa, korta, tjocka, smala, prata ett annat språk, ha andra religioner och att vi även kan vara handikappade. Jag vill absolut inte att min son skall värdera olika människor på olika sätt. Han skall inte bedöma dem efter utseende, jag vill att han skall lära sig att det är insidan som räknas. För du kan vara hur snygg som helst men du har inget hjärta och du kan vara hur ful som helst men ha världens största hjärta.
Är detta fel av mig? Att tycka att det yttersta ansvaret ligger hos oss som föräldrar? Hur barnet sedan gör när dom blir äldre/vuxen kan vi inte rå för, då har vi åtminstone lagt en grund på vad som är rätt och vad som är fel.

Inget barn skall behöva vara rädd för att vara ute på gården och leka, eller för att gå till skolan/dagis för att dom är rädda för att bli retade. Inget barn skall gå och lägga sig på natten och vara ledsna. Inget barn skall behöva gå in gråtandes för att dom andra barnen är elaka och säger dumma saker!
Så nu ber jag er alla mammor och pappor som läser detta, sätt er ned och prata med era barn om detta. Man är inte dum eller ful bara för att man är tjock och har glasögon. Jag kan inte rädda eller ändra jorden men jag kan väl ändå få dela med mig detta med er och uppmärksamma er att mobbning finns i alla former och i alla åldrar!

Tack för mig och tack för en underbar blogg!