Dessutom så är det något/någon på jobbet som springer omkring och slänger i dörrarna, spolar i vattnet, brakar och knakar överallt, går med steg och tänder lampor... Detta är inte bara jag som hör ska ni veta. Även andra som absolut INTE tror på sånt här hör samma sak och oftast hör vi alla det samtidigt... Vi kallar det spöket för farfar för han verkar vara så snäll;-) Men jo då, imorse var jag på jobbet lite tidigare än de andra och bäcksvart ute och då smög farfar omkring runt mej hörde jag. Sket nästan ner mej, så jag stoppade i mina lurar i öronen och lyssnade på musik och fortsatte jobba! Ja vad skulle jag göra? Nä precis, bara att gilla läget;-)
Visst är det häftigt att det förmodligen finns något som vi människor inte kan ta på, som vi egentligen inte har en susning om trots att vi vill tro det! Att saker och ting bara händer, att människor som dött för länge länge sedan kommer tillbaka och hälsar på!
Gud i himlen va många det är som inte tror ett skvatt på spöken. Eller ska man kalla dem spöken? Eller onaturligt eller övernaturligt?
I vilket fall som helst så tror jag nog att vissa av oss människor är lite extra mottaglig för det övernaturliga, jag är en av dem, min mamma är och fler som jag känner!
Det är lite läskigt ibland, lite skrämmande, men ändå häftigt hur människor som dött för så många år sedan fortfarande sitter kvar i "väggarna"!
Jag ska berätta för er vad som hände på den tiden jag bodde i Malung, då på -90 talet hände detta!
Min mamma och mammas sambo Tommy köpte ett hus i slutet av 90-talet. Vi renoverade och gjorde det fint och vi kände oss hemma där!
Jag fick mitt rum nere i källaren och de andra sov en trappa upp!
När vi hade bott i huset ett par veckor kröp jag ner i mitt flickrum och skulle sova! Släcker lampan och blundar då jag plötsligt hör hur ett litet barn ropar: -Pappa, pappa, pappa.... En liten späd röst lååång långt bort...
Jag tänder lampan och tänker för mej själv att det nog bara blåser ute. Släcker igen och hör samma röst som ropar pappa flera gånger...
Jag rusar upp för trappan och sliter upp dörren och säger skitförbannat till Tommy (mammas sambo) som sitter framför datorn att han ska sluta jävlas med mej... Han sitter där och ser helt chockad ut själv och frågar mej: -Hörde du också precis att ett barn ropar på pappa?
Sedan var karusellen igång... Gång på gång hördes det saker i huset. Orgelmusik som helt plötsligt slogs på från ingenstans. Högt högt från någonstans. Saker som drogs uppe på vinden både dag och natt. Precis som om någon höll på att möblera om hela vinden. Tvn som slog på och som stängdes av...
Vår hund som var ensam hemma på dagarna höll bokstavligt talat på att äta upp hela inredningen när hon var själv hemma. De sägs ju att djur ser och hör mer än vi människor. Så hon var förmodligen skräckslagen när hon var själv hemma....
När vi berättade för de som bodde där tidigare så erkände dem. Ja, de hade också varit med om massor av saker! En gång hade till och med mamman i huset sett en dam framför sig när hon satt och ammad. Hon skrek sig hes, då försvann damen...
Sååå många som bara skrattade åt vår familj. Ni är väl för knäppa, inte finns det spöken fick vi höra! Men till slut var det inte bara vår familj som fick höra allt detta.
Min dåvarande pojkvän skrattade jämt åt oss och tyckte jag var så löjlig som vägrade sova själv nere i mitt rum, sov hos mej en natt (han sov givetvis där flera gången, men en av gångerna;-)) när han också fick vara med om en sak.
Mitt i natten när vi låg och skulle sova bankar det till på min dörr.... Den enda som var hemma var min mamma som låg på övervåningen och sov gott.
Bankningarna på dörren fortsatte och till slut ryckte det ett flertal gånger i dörrhandtaget, ilska ryckningar i handtaget där någon liksom gjorde allt i sin makt för att få komma in... Matte, min dåvarande pojkvän frågade vad fan som höll på att hända och jag sa med lugn röst att det är ju det jag säger, det spökar i vårt hus!
De sägs att man skall prata med spökena, att man skall säga med lugn röst att man inte vill ha dem där länge.. Jag gjorde det, bad dem försvinna för vi ville inte ha dem där... Matte blev hysterisk (20 år gammal;-)) och bad mej hålla käften. Vi tog våra täcken och kuddar och sov sedan resten av natten i inne hos min mamma! Gött att sova med svärmor när man är 20;-)
Kompisar till Nicke, min bror trodde heller inte på detta. Men även dem fick höra både ett och annat och bokstavligt talat rusade ur huset och även dem frågade vad i hela fridens namn det var frågan om? De vågade sig knappt dit sen;-)
Det fortsatte så, många år och tack och lov flyttade jag!;-)
När sedan min mamma och Tommy sålde huset sa de naturligvis inte något om spökena. Vem skulle vilja köpa ett hus som det spökar i?
Gissa om det blev lugnt när den nya familjen flyttade in? NEJ! Det fortsatte hela tiden, så den nya familjen höll på att bli tokig...
Det sägs att det legat en gammal kyrkogård på den platsen som vårt hus låg på. En kyrkogård där de som var fattiga fick ligga och inte hade råd att ligga på en riktig kyrkogård... Fruktansvärt kan tyckas så här på 2000-talet, att det ens fick gå till så. Men då var det så...
Vi har frågat grannarna om de hört eller sett till några spöken? Och mycket riktigt, det spökade inte bara i vårat hus utan i flera av husen på gatan...
Jag vet att man inte skall vara rädd, men man blir det! Så rädd att man nästan skiter ner sig. När det är så onaturligt, när man inte kan ta på det... Vad är det dom ville oss? Ville de ha frid? Ville de skada oss? Vill de bara kolla läget?
Visst är det häftigt?! Och läskigt?!
Jag önskade sååå att Jonas hade fått uppleva allt detta. För han är en av alla de personer som inte tror ett skvatt på sånt här...
Jag är faktiskt glad och tacksam att vi inte har några spöken boendes här hemma hos oss... Nä, för hur det än är. Så är det himla jobbigt psykiskt att liksom inte känna sig riktigt bekväm där man bor. För nej, det gör man inte. Eller, det gjorde i alla fall inte jag.. Alla är vi olika;-)
Ett medeum eller något likande hade i alla fall tagits till vårt gamla hus, till den nya familjen. De hade gjort lite olika saker för att få spökena att lugna ner sig och det hade de tydligen lyckats med!;-)
Vi har en inneboende här hemma, men jag trivs ändå. Gör huset bara lite mer hemtrevligt. Brukar få lite förvarningar att det är något på gång osv.
SvaraRadera