Jag vet inte riktigt varför, men min kropp och själ har inte mått så särskilt bra.. Jag har varit hos läkaren flera gånger och försökt att kanske hittat felet? Jag tror och är övertygad om att det är min sköldkörtel som spökar och jävlas i min kropp.. Men läkaren (trots högt tsh) säger att det nog beror på stress...
Så under 3 gånger i höst var jag och pratade med en samtalsterapeut... Jag vet inte om det gav mej så jättemycket? Kanske lite tips och trix på vägen. Men mest sa hon att jag bara skulle tänka på mej själv. Då blev jag less... Man kan INTE tänka bara på sig själv när man har familj och 3 små barn! NEJ, det är så jag känner och tycker och det kan ingen ändra på!
Så jag har försökt att hjälpa mej själv och jag tror banne mej det har funkat bättre...
Stress och tid, de som alltid går imot. Det ÄR skitsvårt att få ihop allt ofta, det är det... Jag har älskat att ha tusen bollar i luften förr, nu har jag skitsvårt att ha typ 3... Men som sagt, jag har jobbat på det där och jobbat med mej själv! Tagit bort saker på den där stresslistan som jag trott varit bra för mej, men inte varit det. Valt att avstå från människor som bara gett mej negativ energi och ibland när det inte funkat så har jag sagt (läst) nästan skrikit åt dem vad jag tycker och tänker när allt bara blir så fel!
Jag har valt att inte träna på flera månader... Jag som älskar att träna, det är ju inte klokt att det ska stressa mej? Jag vet, det låter skitkonstigt i många öron. Men för mej handlar det hela tiden om tävling. När jag väl tränar så vill jag prestera mer och ännu bättre. Tränar jag en gång om dagen, ja men då kan jag väl försöka att träna två gånger om dagen också för då är jag ju skitduktigt, tror jag...
Jag tävlar ständigt mot mej själv i det mesta.. Ibland tar det stopp.. Kroppen säger S.T.O.P.P! Nu är det bra! Kropp och själ orkar inte med det som hjärna tror att den orkar...
Så i höstas la jag ner min träning. Pang och bom...
Men sakta och säkert har jag börjat ta upp den igen! Men utan runkeeper! Jag har inte loggat någon träning, inte ens en PW! Varför? Ja bara för att jag blir stressad av den där klockan, den där rösten som säger hur långt jag har gått, hur långt jag har sprungit, hur många timmar jag spenderat på gymmet.. För visst kan jag gå ännu fortare och ännu längre!
Vi är några som följer varandra där och det blir givetvis en tävling av det hela! Skitkul tycker jag, egentligen! Men nej, just nu orkar jag inte med att tävla! Fast grejen är den att det är JAG som tävlar mot dem, utan att de andra ens vet om att jag gör det...
Ikväll sprang jag och Jonas en sväng! Ingen aning om hur långt eller hur länge? Vi bara sprang! Sååå skönt att slippa det där kämpande mot klockan, den där stressen att jag minsann måste springa ännu längre och fortare... Bara springa för att det är kul och för att det är skönt!
Kanske sen, sen när jag mår riktigt bra i kropp och själ, då kanske runkeeper sätts igång igen, men inte nu!
Vikten har förstås rusat upp.. Trots att jag verkligen tänkt på vad jag stoppat i mej.. Kroppen är inte desamma som den varit förr... Något är fortfarande väldigt fel med min kropp och jag tror att jag ska söka mej på annan ort för att få den riktiga hjälpen! Men just nu fokuserar jag på en sak i taget! Man KAN inte göra allt samtidigt och vara alert jämt, det är något som jag lärt mej de sista året när det bränt som eld i kropp och själ, när jag har mått som sämst...
Golf tror han att vi ska börja spela.. Men seriöst, är jag stressad innan så kommer jag ju för bövelen slå ihjäl någon med den där golfklubban innan jag gått 9 hål. NEJ, golf är inget för mej...;-)
Men springa, JA!
Förr har vi aldrig kunnat springa tillsammans för att jag inte kunnat vänta in honom utan måste springa helst 1 km före honom för att "vinna".
Men nu lunkar vi ihop, njuter och hinner småprata liiite lite grann!
Att det vore ju ganska så mysigt att anmäla sig till ett lopp tillsammans, bo borta på hotell en helg och springa tillsammas! Att ha ett mål tillsammans, att träna ihop för att må bra! Att göra detta som par och springa för att det är kul!
För JA! Jag älskar ju att springa! Det är såååå härligt och skönt!
Nu kanske jag är på gång igen! Kanske är jag på G att komma tillbaka till den där gamla roliga och glada Karolin med massor av härlig energi! Jag gillar nämligen inte den Karolin som jag varit de sista året... Ledsen, arg och sorglig..
Men! Ja jag skriver MEN! Det kommer nog att ta tid, att bli av med den där inre stressen som jag känner. Men jag jobbar på det varje dag, varje minut och varje sekund och det går framåt för varje dag som går!;-)
Jag sätter stopp i tid nu! Att stressa kan vara nyttigt till en normal nivå.. Men dygnet har ju bara 24 timmar och man kan INTE göra allt som man tror man måste. Att lära sig sätta gränser och att sätta stopp, det blir jag bara bättre och bättre på för varje dag som går!!;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tusen tack för din kommentar!