Uscha natten har inte alls varit rolig. Fabian har varit vaken i omgångar och ville bara ligga och snaska och äta. Alfred kom tidigt och la sig hos oss, han grät och var super ledsen. Sedan kom Douglas som hade såå ont i sitt ben. Helt plötsligt låg vi 5 i sängen. Jonas avböjde sällskapet och gick upp i Douglas säng så han fick sova....
Klockan 5 vaknade Alfred, väckte hela familjen. Somnade sedan om efter 10 minuter, med de gjorde inte Douglas.... Han hade utedag hela dagen idag så han är nog ganska trött när han kommer hem idag...
Samvetet kommer ifatt mej idag iallafall. Den som ofta får ut för saker och ting här hemma det bli Douglas. Är vi stressade och den ene är här och den andre är där och den tredje skriker i högan sky. Ja då blir det Douglas som man säger till. Han är störs och då tycker man att han ska lyssna och göra som jag vill. (Han är ju bara 5 år....) När jag lämnade honom på dagis efter att ha stressat järnet här på morgonen och ingen av barnen har lyssnat ett skvatt på vad jag sagt så blev jag och Douglas osams. När jag sedan skulle lämna honom på dagis så bröt han ihop fullständig och började stört gråta. Mitt hjärta höll på att hoppa ut. Han var ledsen för att jag och han hade haft duster hela morgonen och han ville bara följ med mej hem. Nu sitter jag här och längtar efter honom så att vi kan prata ut om allt. För prata det kan han min älskade 5 åring! Tyvärr har det väl blivit så att han är störst, jag tycker att han ska fixa saker och ting bara för att han är den största storebrodern. Jag lovade dyrt och heligt att det inte skulle bli så innan vi fick Fabian. Men nu är jag där iallafall:-(
Idag är jag en hemsk mamma som har de dåliga samvetet som gnager sönder mej. Varför bråkade vi? Varför kan jag inte försöka att vara en bra mamma även i stressade situationer, för det är jag inte. Min röst höjs ofta upp och jag kanske säger till dem en gång för mycket än vad jag borde göra.... Har ni ofta dåligt samvete för att ni bråkat med era barn? Eller är det bara jag som bråkar med dem?
Låt klockan bli 14 så jag snart kan hämta hem mina små älsklingar!!!!! ♥ ♥ ♥
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Karro, du är verkligen inte ensam! Är själv i samma sits med tre barn och den största får tyvärr ta "all skit" då det egentligen är ens egna fel. Man kanske skulle lära sig att gå upp en halvtimme tidigare och slippa den där "morgonstressen"....
SvaraRaderaSamma här du är INTE ensam.
SvaraRaderaStor Kram
Jag känner igen mig så mycket Karro och ändå har vi bara 2st =)
SvaraRaderaKram Ulrika*
Alla har dåliga dagar, både barn och föräldrar. Igår när jag hängde tvätt och Viktor skulle lägga barnen upptäckte jag hur mycket det hörs ut när man skriker och gapar på varandra inne i huset......hmmmm.....måste nog ljudisolera hela huset ;) puss och kram
SvaraRaderaJag tror INTE du är ensam om detta! Det dåliga samvetet drabbar nog alla föräldrar emellanåt och det är lätt att man blir osams med sina barn (framför allt om man är trött).
SvaraRaderaHoppas ni får mer sömn den kommande natten. Kan tänka mig att man sover sisådär när man är fem i sängen. ;-)
Kram!!