Minnen....

I fredags när vi kom till morfars och mormors lilla hus i Lesjöfors höll hjärtat på att stanna i bröstet.. Att kliva innanför dörren och inte morfar var där gjorde så in i bomben ont. Ingen som kom fram och ropade:-HEJ KARO, japp för jag var Karo, inte Karro för morfar och Lina för mormor!

 Att kanske se de lilla gula huset som jag spenderat så otroligt många helger, lov och storhelger för sista gången. Det smärtar...
Jag har så många minnen där från min barndom, så otroligt många och fina! Hela jag fylldes upp av minnen som jag hade glömt bort, men som sakta kröp fram där i hjärtat och hjärnan och jag blev alldeles varm inombords!

 Väggen i finrummet som alltid funnits där! Tänk så många gånger jag suttit och tittat på den och fascinerats av alla vackra bröllopskort och tänkt när jag var liten att där kommer jag också att få sitta en dag... Min morfar var inte den som gillade att pyssla med kort och ramar, men min mormor gjorde och hon hann tyvärr inte uppleva vårt bröllop...
Som sagt, jag har spenderat mycket tid hos min mormor och morfar under min uppväxt och har bara härliga minnen från den tiden!
När min mormor gick bort för snart 4 år sedan, sa min bror i efterhand att han tyckte att jag kunde hållit ett tal... Så när morfar gick bort hade jag förberett mej lite på ett tal till honom. Men kände att jag just där och då inte orkade...
Mitt tal skulle ha handlat om minnen... Men istället kommer mina minnen, text och "tal" här istället! Ibland är det mycket lättare att skriva än att tala... Min mormor hon var grym på att hålla tal och så rimmade hon gärna!

Min morfar var målare och på fredagar när vi var där och han kom hem från jobbet sprang jag och min bror upp till vägen och fick åka den sista biten hem på hans flak på king caben bland gamla målarfärgsburkar och penslar! Vilken lycka!
Morfar hurrade alltid oss när vi fyllde år! Slängde oss upp i luften och hurrade 4 gånger! När man satt i hans knä spelade han dragspel så hans fingrar gick rakt in revbenen och man kikande av skratt, samtidigt som jag minns att det gjorde så sjukt ont och trodde att varje revben skulle gå sönder och punktera lungan. Hans stora målarhänder och en barnkropp! Ha ha!;-)
Jag minns att vi alltid fick springa ner i deras källare och ta varsin läsk! Lycka när man var liten! Lycka att hämta upp en sockrig läsk och öppna den på väg upp i trappan och slurpa i sig!
Jag minns när Olof Palme dog.. Vi hade lov och jag minns att jag vaknade tillsammans med mormor, morfar och Nicke (Japp vi låga alltid alla 4 i samma säng och trängdes) av bruset från radion att Olof Palme hade blivit skjuten..
Jag minns att vi på lördagar åkte till den lilla kiosken i byn och fick välja ut de godisar vi ville ha.. Så många godisar som rymdes i den där lilla vita påsen med cirklar på! Sedan åkte vi hem och kröp upp i deras soffa och tittade på sport... Jag käkade upp, medans min kära bror sparade och retade gallfebern på mej när han hade sitt kvar och mormor fick gå in som krigsförbrytare, medans morfar bara satt och skrattade....

 Så många timmar som vi lekt i den lilla "kiosken" i källaren! Den där lilla luckan som var så rolig! Där vi snickrade och hamrade och sålde!
Precis där nere på golvet hittades min lilla morfar... Jag kunde nästan känna att han var där nere i källaren i helgen när vi gick där och plockade i alla deras saker...

 Vid bordet hade han på senare år "tapetserat" med alla teckning och brev han fått från oss!
Tänk så mysiga frukostar vi haft vid det lilla runda bordet, druckit varm choklad och ätit mormors tekakor! Spelat kort med och tagit fram morfars burk med alla småpengar, helst spelade vi om 10 öringar!;-)
Suttit där under skåpet på en extra hög stegstol! Oj oj oj vilka härliga minnen!

 Att brumma längst vägen till huset och veta att man aldrig mer kommer att åka dit igen (kanske)... Den väg som jag alltid åkt i mitt 36-åriga liv!
Jag är så djupt tacksam att jag fått ha min morfar och mormor i livet så länge! Att mina barn har haft en gammelmorfar så länge!

När vi pratade i telefonen sa han alltid: Hur är det med min lillflecka! Japp, för hans lilla flecka det var jag även om jag var vuxen! Inte minst i barnbarn skaran, men den enda flickan och då fick jag alltså bli lillflecka! (Läs på värmländska!;-))
Han fick mej alltid att känna mej liten! Ja liten på ett mycket bra sätt! Även nu som vuxen! Precis så där som man ska känna när han är min morfar och jag hans barnbarn! Så där varmt och tryckt!
Jag tror att jag aldrig har sett honom arg en endaste gång, aldrig!
Ibland när minnet svek, vilket det gör för alla även för mej! Och det inte alltid är så lätt att hålla reda på namn på alla ungar hit och dit! Ja då drog han bara till med ett namn och kallade barnen något helt annat, som typ Patrik eller nått och så höll kidsen på att skratta ihjäl sig!
Jag fick min sista dans med honom i somras! Då på vår släktträff! Då var det han som bjöd upp! Han älskade att dansa och var en härlig kavaljer! En trygg och varm man  var han min lilla morfar!
Tack för den sista dansen! Nu får du dansa med mormor på molnen med pigga och raska ben!

I september fyllde han 85! Men nej, han ville absolut inte firas! Men lite firades han och fick då hans sin favorit, lord calvet och 7up! Eller sju up som han kallade det! *fniss*
Den sista bilden på morfar! Fina lilla pigga morfar!
Tack för alla underbara minnen du och mormor har gett oss under alla dessa år!
Sov gott!