Lite kusligt, men ändå mysigt...

Igår när jag städade på övervåning och stod i Douglas rum och dammade, slogs TVn helt plötsligt på ute i TV-rummet...
Trodde först det var någon av barnen som slog på den, men nej dom var nere och satt djupt inne i sina paddor...
Hm, tänkte jag? Kan någon ha kommit åt TVn så att den gått igång? Men nej, ingen mer än jag var ju på övervåningen och någon dosa till TVn har vi inte ens... (Den "råkade" visst försvinna när vi gifte oss för 3 år sedan och sedan har "någon" "råkat" att inte berätta vart den är? Spårlöst borta... Så jag undrar fortfarande vem den här "någon" är som gömt våran tv dosa?;-))
Men så bara fick jag den där känslan i kroppen som var full av värme, den liksom sköljde över mej. Lite kusligt, men ändå mysigt. Det var ju lilla moffa som var på besök! Den känsla fick hela mej att börja störtgråta! Så klart att det var morfar som ville säga hej! Han får gärna vara här och gå och övervaka oss! Ja men visst är det väl så att vi kan känna av människor som inte längre finns med oss?! Jag är i alla fall helt övertygad om det, för jag VET att det är så! Andra som aldrig har känt så, bara skrattar åt sånt här... Men så klart att de finns kvar och visar sig ibland om de känner att de behövs! Jonas är en sån människa som inte tror på sånt.. Men jag har lovat honom att om jag försvinner från den här jorden före honom så kommer jag att besöka honom varje dag! Enda tills han erkänner att man visst kan känna av människor som inte längre finns bland oss!;-)
Eller så var det vår fina granne Peter som ville busa och jävlas lite med mej! Sån som han alltid var! Skulle alltid retas och busa!
Idag är det ett år sedan han gick bort. Ofattbart fortfarande och han är såååå saknad av oss alla...
Eller så kanske det var Lasse, det skulle heller inte förvåna mej. Dock förvånades jag över valet av TV program som sattes på, äntligen hemma.. Inget som kanske dessa män skulle föredra?!;-)
Lasse som snart har varit borta från oss i 2 år... Jag kommer fortfarande på mej själv med att jag bara ska messa honom om något sånt där dumt som vi alltid gjorde till varandra! Sånt som vi skrattade rått åt. Eller hånade någon annan, som bara vi tyckte va skitkul! Fan va jag saknar honom!!
Snälla 2017, låt detta året bli bra! Känner att allt för många nära och kära runt oss har fallit bort de sista åren...
Jag vet... Jag/vi blir äldre och äldre.. Det är kanske nu som det märks. Märks att andra nära och kära också blir äldre och äldre... Men många av de som gått bort från oss, de har gå alldeles för tidigt. De hade många och långa härliga år kvar att leva egentligen...
Tänder ett ljus för våra vänner och släktingar som inte längre finns med oss... Jag vet att gud och tro i all bedrövelse kan ge tröst.. Men jag kan ändå inte få in det i mitt huvud, VARFÖR tar han då unga människor? Precis, jag kan inte tycka att det finns någon mening med det alls. Bara så fruktansvärt över jävligt...