En nära döden upplevelse...

Idag har vi gjort det på riktigt, idag den 1 juni! Vi har tagit premiärdoppet i havet! Jag lovar med handen på hjärtat, det var banne mej en nära döden upplevelse för mej. Hjärtat höll på att stanna i min varma kropp när den nådde vattnet och hade de inte varit så grunt just där jag doppade min kropp hade den sjunkit som en stor sten av kramp pga av kylan och jag hade aldrig tagit mej upp.. De ryktades om att det var si så där 12 (!!!) grader i vattnet, jo tack jag kände det när kroppen frös till is;-)
Men nu är det gjort, premiärdoppet är alltid det värsta, ja iallafall oftast;-)

Alltså på riktigt, ja på riktigt riktigt... Ungarna (och inte Jonas heller för den delen;-)) kan inte ha en känsel i kropparna när det kommer till hur svinkallt det var i vattnet. Nä för dom bara flög rakt ner havet och blev tokiga för att dom fick lov att gå upp när deras läppar var mer blåa än röda;-)

 Jag som aldrig i mitt liv har varit badkruka har nog gått och blivit kärring på riktigt.. Ja för herregud vilken tid det tog innan de där steget ut i vattnet skulle tas... Ungarna började givetvis skvätta vatten direkt på sin frusna mamma (läs som blev tokig och hotade med alla möjliga saker om inte slutade ögona böj med skvättande...) Jag räknade och räknade och så plötsligt slänger jag mej i. Ja ni ser, ett kärring som slänger sig med ryggen före i vattnet.. Förr dök jag åtminstånde i med huvudet före, nu vänder jag ryggen mot när jag ska doppa mej;-) Kärring vid 34 år ålder. Hur i hela friden ska detta sluta??? *himlar med ögonen och inbillar mej att man inte gör sig äldre än vad man är, host*

 En halv sekund under vattnet och det ser ut att vara en hel blåval där under vattenytan som håller på att drunkna;-)

Och upp kom jag, upp som om jag bokstavligt talat höll på att dö... Jag men kolla in minen liksom.. Snacka om att ha varit med om nära döden upplevelse... *hahaha*

Som sagt... Ungarna känner INGEN kyla alls... Ligger i och badar som om de skulle varit 25 grader i vattnet.. Herrejesus...

 Efter lunch åkte vi hemåt, hem för att Jonas skulle iväg, Alfred skulle på träning och för att tillbringa några timmar hemma innan arbetsveckan åter drar igång..
Vi hamnade mitt i trafikolycka på E4:an vid Markaryd. Tydligen en minibuss som krockat med en bil. Hörde på nyheterna ikväll att 2 stycken omkommit och 3  var allvarligt skadade... Gud så hemskt, frukantansvärt... Även om jag inte hade en aning om vem som satt i bilarna så gör det fruktansvärt ont i hjärtat... Där borta några kilometer ifrån oss har någon precis ryckts bort från detta jordeliv. De gör ont... Livet är verkligen kort och skört, fruktansvärt...

Jag vinkade som vanligt av stugan och havet med en stor klump i mitt bröst och med tårarna brinnandes bakom ögonlocken... Helgen kom och helgen försvann på ett kick... Jag har laddat mina batteri gång på gång den här helgen, men jag längtar redan ner till vårt älskade smultronstället! 4 veckor kvar tills semestern och då ska förhoppningsvis jag och barnen åka dit igen och bara njuta!!

Söndagsångesten ligger som ett stort lock över mej... De brukar den inte göra. Men nu är det många saker på gång som gör att känslorna svajar rejält i mitt bröst och då blir söndagsångesten värre än värst...