Mina barn och andras barn, eller andras barn och mina barn?!

Dom här 3 alltså.. Förmodligen inte "normal" någonstans, nä hur skulle dom vara det med en sådan mor som mej;-)
Ja ni som känner mej vet att det där med att vara "normal", ja vem är egentligen det? Och NEJ jag kastar ingen skit på mina kottar när jag skriver att dom inte är normala.. Ni får liksom läsa på ett skämtsamt sätt, för självklart ÄR dom NORMALA, ja så pass man kan bli i en tajkonfamilj;-) *fniss*
Men nej det var inte det jag skulle snacka av mej om så här på onsdagskvällen...
Nä jag sitter här och känner mej en gnutta uppretad över en sak...
Det här med mina barn och andras barn, eller vänder man på det och säger andras barn och mina barn?! Ja det spelar kvitta...
Men jag har under mina dryga 10 år som mamma till 3 kids som har varit i luven på många kompisar genom åren, allt som oftast stått på den andres barns sida och allt som oftast ifrågasatt MITT barn vad den gjorde för att kompisen skulle slå mitt barn? (SJÄLVKLART har/är det inte alltid mitt barns fel att dom är i luven på varandra, det kan så klart också vara kompisen som retat upp mina kids på någotvis eller slagits! Och så klart ska dom INTE slåss, men det händer ju faktiskt alla barn, varken man vill se det eller ej...)
Nu händer det kanske inte så ofta, speciellt inte att Douglas är i fajt.. Han kliver hellre åt sidan än att gå in i en kamp. Men dom där 2 små.. Dom har ärvt mitt temperament och kliver gärna in i fajter utan att blinka, speciellt Fabian...
Men så häromdagen var vi på ett ställe... Alfred träffade några kompisar där och de sprang runt som små torra skinn! Ja, är man 7 år så har man allt som oftast brallorna fulla med myror, vilket är helt normal!
Helt plötsligt låg de på golvet och brottades, SKOJBROTTADES och de SKRATTADE samtidigt! En helt oskyldig liten lek där deras små muskler skulle testas lite här och där!
I alla fall ligger Alfred på den andra killen, med sina 25 kilo mot "kompisens" 32 kg...
De fortsätter och skratta, men så säger kompisen lite ynkande: -Aj aj.. Ett sånt där aj aj, det är så synd om mej, fast att det inte gör ont läte.. Ja det lär man sig ju höra med åren, de där olika lätena som kidens gör...
Kompisens mamma säger till Alfred direkt: -Släpp PIIIPP (namn) för du stryper honom.. Jag tittar på de andra föräldrarna som jag ser tänker samma sak... Att NÄ det där var inte alls så farligt...
Hon går fram och rycker bort Alfred.. Jag bryr mej inte, har man gett sig in i leken så får man leken tåla (Självklart ska man INTE strypas, men detta var som sagt inte ens någon tillstymmelse till strypning eller något AJAJ!) och kompisen är med på noterna precis lika mycket som Alfred och jag vet att det inte ens gör ont på kompisen...
Det går ca 2 minuter och så ligger de på golvet igen, men då ligger kompisen på Alfred och verkligen tar i med hårdhandskarna.. Alfred bryr sig inte så mycket. Han ligger där och småskrattar fast att det nog egentligen gör lite ont på honom..
Jag tänker: Nä, det där får som lösa själva och det ska bli spännande att höra och se om mamman till kompisen säger något nu när kompisen ligger där och trycker ner Alfred...
ICKE ett endaste ljud från henne.. Hon står bara där vid fönstret och småfnissar lite och tänkte säkert: Åh så duktig min son är!!! Här spyr jag lite av ilska!
Det nästan brinner i mitt huvud där och då, men nej jag ger mej inte in i något för jag vet att säger jag något där och då, så är risken ganska så stor att jag spottar ur mej sådana grodor som jag kanske inte borde säga...
När vi väntat klart åker vi därifrån och jag är fortfarande full av adrenalin och undrar hur i all världen man kan som förälder ALLTID säga till andras barn och inte sina egna? (Jo för det gör HON, säger ALLTID till alla andra ungar utom till sina egna. *muttrar högt som fan*)
För så är det ofta har jag märkt, att vissa föräldrar alltid säger till alla andras barn utom sina egna och det är allt som oftast dom som är som en liten finne i röven och är svinjobbiga...
Jag har inte sagt att jag har rätt. Att det kanske inte alltid är så bra att inte hålla sitt eget barn om ryggen.  Men jag tänker faktiskt att det kan stärka dem, att de får lära sig stå på egna ben om man inte alltid håller på att dalta med dem jämt. Att ALLTID bara se sitt barn som den drabbade, trots att det barnen är med på leken precis lika mycket som mitt barn är...
Ja ja, detta med mina barn och andras barn! Jag vet att jag gillar (oftast) alla andra barn precis lika mycket som mina egna, ja förutom att jag älskar MINA barn så mycket att hjärtat nästan går sönder!!
Ja att vara förälder, det är INTE lätt.. Det är nog faktiskt jordens svåraste jobb, men också det mest underbaraste jobb som finns och det STÖRSTA!!!