Grattis älskade unge!

Idag är det en stor dag här på Bokgatan! Det är ingen vanlig dag, nej för det är Alfreds 7-års dag!
Jag minns hans förlossning som om den var igår... Många detaljer som jag inte minns med de andra 2.. Jag vet inte varför, varför jag känner och kommer ihåg så mycket speciella saker som just med Alfreds? Kanske var det för att det gick som det gick och höll på att hända?
Maj 2008 var en sån där superhärlig och varm månad! Solen gassade och vi hade nog över 20 grader hela månaden! Jag satt ute i min solstol mest hela dagarna, medans Douglas var på förskolan och blev brun som en pepparkaka!
Jag väntade, Jonas väntade, Douglas väntade, alla väntade och frågade om det lilla barnet ännu inte hade kommit?
En envis rackare var han redan då och där och efter 11 dagar bestämde han sig äntligen för att komma ut till oss!
Klockan 00 på natten vaknade Douglas och jag gick upp och hämtade ner honom till våran säng! När jag la mej kom en liten pinvärk och en till och en till... Jag låg och klockade värkarna och de blev väldigt intensiva...
Jag väckte Jonas försiktigt och sa: -Jag tror det är dags nu...?
Jag lovar, han hann inte vakna förens han stod upp på golvet och var på väg till BB!;-)
Vi ringde in min mamma som kom för att ta hand om en sovande Douglas och så drog vi iväg till förlossningen i Värnamo!
Checkade in runt 01:30 tiden och blev undersökt. Jag minns så väl den natten, det var så varmt och det var som att befinna sig ett helt annat tropiskt land den natten...
De konstaterade ett stort barn, precis som min barnmorska gjort ett antal veckor innan...
Värkarna kom allt intensivare och vi skulle få ett rum! Men problemet var att det liksom var fler än vi som ville föda barn just den natten, så vi fick ett helt vanligt undersökningsrum utan varken förlossningsäng eller andra bra-att-ha-grejer...
Men vad gör man om man måste föda barn? Jo man krystar, medans de stackars barnmorskorna sprang in och ut för att både hjälpa mej och alla de andra...
Efter 30 minuters krystande på både tvären och bredden, föddes äntligen vår älskade Alfred! Klockan 5:40 den 29 maj 2008, 4880 gram och 56 cm lång!
En stor blå klump låg på min säng och det kom knappt ett ljud från honom...
De sprang iväg med honom, men kom sedan tillbaka snabbt och la mitt lilla barn på mitt varma bröst!
Jag kände förstås att något var galet med mej, liksom kanske att jag kände på mej att allt inte stod riktigt till med Alfred... Mammainstinkten ni vet...
Barnmorskan undersökte mej och konstaterade att en läkare genast måste titta på mej.. En läkare kom, en dansk läkare som inte ens försökte prata på svenska, jag fattade inget. Skulle sätta sig på min säng, men missade den och satte sig istället på mej, pang!
Jag fick hasa mej upp till en gynstol och där konstaterade det att jag brustit och spruckit både på tvären, bredden och höjden...
Efter en timme blev jag nerrullad till operation där de sydde mej och konstaterade att jag fått en sfinkterskada grad 3, alltså min ringmuskel hade gått av, plus att jag spruckit ett par cm upp i analen, plus lite annat smått och gott...
Grymma läkare sydde ihop mej och efter mycket tjat och många timmar (4 timmar utan mitt nyfödda barn) rullades jag äntligen upp till BB!
Där hade ronden gått och de sett att Alfred inte riktigt hängde med, men konstaterade att han brutit sitt lilla nyckelben när han kom ut...

Dagen efter ännu mer undersökningar fick vi åka ambulans...
Han i en balja i ambulansen med barnmorska och ambulanspersonal och jag och Jonas i en bil bakom..
Jag minns så väl hur jag stod där i korridoren på BB i Värnamo och såg mitt lilla nyfödda barn rullas bort ifrån mej med helt okända personer.. Då och där höll mitt hjärta på att sprängas och än idag får jag tårar i mina ögon när jag tänker på det...
Vi fick ses bara ett par timmar efter de jobbiga farvälet.. Då var han uppkopplad till alla möjliga apparater och låg och solade sig gott på neoavdeningen!;-)
De konstaterade förutom brutet nyckelben, luftficka på lungorna, blåsljud på hjärtat, dålig syrehalt i blodet och gulsot...
Det blev lite för mycket att komma ut i den här stora vida värden, speciellt eftersom att han var överburen och väldigt stor...
Det var ett par jobbiga dagar på neo i Jönköping, men vilken personal alltså! Ja de visste verkligen vad de gjorde!
Men bara detta att inte ens få sova i samma rum som sitt nyfödda barn, hemskt är det...
Jag och min skada då? Man fokuserar faktiskt inte ett skit på sig själv när det kommer till såna här situationer... Jag hade ont, ja hell att jag hade.. Fyr rackarns, kunde knappt sitta... Men här låg all fokus på lilla Alfred, INTE på mej...

 Dagen D var här! Efter 6 dagar på neo fick vi äntligen åka hem och Douglas fick träffa sin lillebror och var nog stoltast i hela världen just då och där!;-)

Tänk att det redan har gått 7 år... 7 år av så mycket kärlek, bråk och trots!
Älskade unge... Du visste redan då hur du skulle skrämma livet ur dina stackars föräldrar. Liksom du ofta gör med ditt liv som stuntman nu...;-) Är det inte hjärnskakningar, brutna revben eller brännskador... Ja då är det konstiga sjukdomar som ingen vet vad är...
7 år idag! Grattis älskade unge!
Ibland är det lite du och jag mot världen! Vi är verkligen så lika, tänker så lika som ingen annan i världen förstår... Jag tror att där och då när du föddes, det var där vi fick den där speciella relationen som vi har till varandra idag!
Vi älskar dej!!