Konstigt de där...

 Halloween en stor dag för barnen idag! Att få klä ut sig till spöken och hemska monster! Gå ut och skrika: -Bus eller godis och komma hem med en hel massa godis! Tigga kan många tycka! Ja låt dem tycka det då! Herregud, detta är ju nutidens påskkärringar! Idag går väl ingen påskkärring? Men de går istället helloween! Låt barnen göra sånt de tycker är roligt och de skadar ju ingen! Även om de säger bus, så sker nog inga hemska bus;-)
Sedan Fabian vaknade imorse har han sett fram imot att gå detta ikväll! Att få klä ut sig och gå ut i mörkret med sina kompisar! Samtidigt som de är tuffa, så är de innerst inne skiträdda för mörkret när de går i våra kvarter. Men gulliga är de, jäkligt gullig!;-)

 Ringklockan här hemma har gått varm och jag har delat ut godis! En del har verkligen gått in för att se så hemsk ut som möjligt! Jag tycker det är fränt! Låt barnen få ut sin fantasi, samtidigt som de nästan är lite rädda! Men jag tänker att de övervinner sin rädsla för dumma spöken och fula monster när man gör så här!?

 Efter en och en halv timme är de nöjda! De delar upp sitt godis och alla är mycket nöjda och glada! Vilken bra tisdag det blev! Nästan som en fredag mitt i veckan! Spara godiset! Ja det kan ju förstås vara lite svårt... Men lite gottis i bilen på torsdag lockar ju mer än att sätta i sig det ikväll!;-) Så den som spar han har! -Mamma, göm godiset så att ingen äter upp det, var de sista orden Fabian sa innan han somnade ikväll!;-)

 Kontraster...
Jag , Douglas och Fabian åkte ner till kyrkogården vid 19:30... Mörkt och kallt, men så vackert... Jonas är i Köpenhamn över natt och Alfred är fortfarande hos morfar, så det blev bara vi 3 som åkte ner!
Att gå in där på kvällen, mitt i den mörkaste himlen.. Kanske många känner sig rädda då? Jag känner ett enormt lugn när jag öppnar upp dessa grinar, oavsett om det är ljust eller mörkt ute...
Det är konstigt! Ja faktiskt! Jag tycker att jag kan känna mej som en rädd liten hare i så många andra situationer och mörker.. Men aldrig på kyrkogården... Detta lugn som jag alltid i hela mitt liv känt när jag gått in på en kyrkogård! Jag kan minnas att jag redan som 8-10 åring kunde ta min cykel till byns kyrkogård och gå in i kyrkan och bara sätta mej där när jag kände att jag behövde! Då fann jag ett enormt lugn inombords!
Man kan ju tro att jag kanske borde tro på han där uppe mer än vad jag egentligen gör? Klart att något finns, men jag är inte så säker på att det är en gud... För hade nu gud fader varit så snäll? Hur kan han då ställa till med så mycket död, krig och elände i världen? Det är väl ändå han som styr människorna som gör allt det onda? Nu blev jag djup, det kände jag och det är ingen ide att jag går in på religion, så jag sätter punkt där.. Det sköter andra så bra att diskutera sånt.. Detta är bara min känsla och uppfattning.. Jag känner i vilket fall som helst en enorm trygghet på kyrkogården!

 Idag skulle min svärfar fyllt 76 år... Vi tände ett ljus och pratade lite med honom! Även om mina barn aldrig har träffat honom så har vi varit där och pratat med och om honom mycket med dem!

Vi gick vidare till minneslunden och tände ljus för mormor, morfar, Lasse, Peter och alla andra som fattas oss i livet...
Eftersom att vi inte är hemma i helgen då när alla andra tänder ljus på gravarna, så gjorde vi det idag! Så vackert det är där!
Barnens frågor, ja framförallt Fabians.. Mycket frågor kring gravar, döden och varför? Så mycket som man aldrig kommer att kunna svara på... När vi ska dö? När jag ska dö? Varför måste vissa dö så tidigt? Douglas är klok som en bok! Förklarar för sin lillebror på ett klokt och bra sätt! Jag kan inte riktigt göra det.. Nä jag tycker det är svårt...
Jag fällde några tårar när vi stod där i mörkret och ur våra munnar spred sig en tär rök av våra varma andetag... Inom oss är vi så varma i våra hjärtan och vi alla mår så bra... Men döden.. Den fruktansvärda döden som jag är livrädd för.. Den kan jag inte riktigt ta på.. Jag kan inte prata om den...
Att gå där i mörkret en kylig sista oktoberkväll, gå där och veta att det finns så mycket historia kring varje grav. Att där ligger det en människa som har levt sitt liv, har sitt namn och som har sin historia. Det gör mej varm i hjärtat, även om jag är skiträdd för döden.... Konstig de där...
Jag borde nog gå och prata av mej om döden... Kanske få ett verktyg att hantera den på ett bra sätt... Att den inte ska skrämma mej så mycket som den gör, att jag inte borde lägga så mycket tankar kring den, för jag kan ändå inte styra över den...