Tarzan!!!

Förstår ni hur stolt jag är. Att vara mamma till 3 killar är något alldeles speciellt. Jag är nästan lite avis på mej själv;-)!!!

Hur konstigt de en må låta så är jag så posetiv över min förlossning!

I måndags när vi kom in fick jag gel. Värkarna började mala på med desamma och jag hade värkar på var 5:e,var 2:annan och var 3:e minut. Runt 17 tiden fick jag en morfin spruta för att jag skulle kunna vila upp mej. Det gjorde jag innan illa måendet kom och jag kräktes som en gris på kvällen. Då helt plötsligt avstannade mina värkar vid 22 tiden... Fick några tabeletter och sov som en prinsessa hela natten lång.

På tisdag morgon kände jag inget och var då på väg hem för jag redan hade ledsnat på allt. Men klockan 11,15 stack de hål på mina hinnor. Barnmorskan hann nog inte ut från rummet innan värkarna kom igen. Sedan rullade de på och jag fick ett förlossnings rum runt 14 tiden! Hade bara lustgas fram till då men bad att få EDA!! Jag bara säger Prisa gud för denna medicin!!! Jag blev helt klar i huvudetoch kunde vara med på ett helt annan sätt en vad jag varit de 2 andra förlossningarna!

Tyvärr stod bebben (Ja han har ännu inte fått något namn. Kallas än så länge Tarzan här hemma;-) så högt upp så de ville att jag ställa mej upp. Men då bara rasade hans hjärtljud så läkare tillkallades på en gång. Det var bara till att ligga ner och vänta på att han skulle åka neråt! Men för varje värk jag fick så sjönk hans hjärtljud åter. Men han mådde bra trotts allt!!

Klockan 16,00 började jag att få mina första krystvärkar. Mina tankar flög genast tilllbaka till Alfreds förlossning och jag fattade inte vad jag hade gett mig in på. Var jag verkligen helt dum i hela huvudet som ännu en gång skulle utsätta mej för denna hemska smärta????

Jag hade en sådan underbar personal som stöttade mej genom hela förlossningen. Var av 2 läkare, 2 barnmorskor och en undersköterska!! Hade de inte varit inne i mitt rum så hade jag aldrig vågat krystat. De sa precis hur och när jag skulle krysta. När huvudet började att synas och när de andra i rummet trodde att det iallfall skulle ta några krystvärkar till så sa det bara PANG och han var ute. Det var på håret att de fick fatt i honom så att han inte ramlade i golvet;-). Han fick smeknamnet kanonkulan för att han hade så bråttom ut i världen! Och klockan 16,16 föddes det lilla underbarnet!! Jag fick sy några ynka stygn och känner mej nästa helt återställd i den regionen redan nu!!

Jag har en sådan fruktansvärd träningsvärk i hela kroppen och svanskotan värker. Men vad gör lite värk när man fått ett sånt litet underbarn!!

Douglas och Alfred är 2 stolta storebröder. Tyvärr är Alfred lite väl hårdhänt och vill gärna pilla i ögonen och helst bära runt på honom. Douglas är bara helt upp i honom och kan knappt släppa blicken från honom!!

Tänk att för 2 dygn sedan låg han fortfarande kvar i min mage och hade det lugnt och skönt! Jag valde att åka hem igår redan pga platsbrist. Det var helt överbelakt över allt till och med på förlossningen. Kände att jag hellre får mera ro hemma än vad jag hade fått där!!

Jag har nu börjat att fatta hur "familjen annorlunda" tänker och känner. För nu är jag lika knäpp. Ska detta vara min sista gång? Ska jag aldrig mera i hela mitt liv få uppleva en till graviditet och förlossning?

Jag lovade i och för sig alla i mitt förlossningsrum under krystvärkarna. Att det aldrig mera skulle få sig mig där och föda barn igen. Men nu när jag sitter här så är jag ju helt klart mycket tuffare och tänker att det där med krystvärkar är ju inte så himla farligt... Skulle lätt kunna göra om det om så där 2 år igen!!!!;-)