En nära döden upplevelse...

 Igår gjorde jag min premiärtur i joggingdojjorna.. Jag sprang för första gången iår! Jag sprang bara 3 km i ett lunkatempo (19 minuter), men alltså det var banne mej ändå en nära döden upplevelse... Jag såg döden i vitögat om man säger så och hade jag inte varit så tjurskallig som jag är så hade jag slutat springa bara efter 1 km...
Alltså det var TUNGT, sååå tung... Det kändes som att springa runt och ha en ett stort traktordäck runt midjan, speciellt på ryggen där "kärlekshandtaget" skumpade så mycket att jag trodde dom skulle vibrera sönder min arma kropp...
Jag har inte sprungit sedan i oktober, alltså 5 månader sedan sist. Jättelänge sedan alltså. Men sista gångerna jag sprang hade jag oerhört ont i mitt knä och jag har verkligen tagit det lugnt med mitt knä de sista... Givetvis gjorde skiten svinont igår med, men jag bet ihop ändå..
Nu jäklar är jag på G igen! Nu jäklar är löpsäsongen igång! Med eller utan dumt och ont knä!
Även om jag tyckte det var svinjobbigt igår, så känner jag ändå sugen efter att komma igång med springandet igen! Att springa är verkligen så himla rofyllt och härligt! Och äntligen har jag fattat det här med att springa med musik i öronen, det triggar mej till att kämpa ännu mer ju!;-)
Min kropp fick nog en chock igår när jag hade sprungit... När jag landade på trappan började min nästa att rinna och jag nös säkert 3000 gånger igår kväll.. Nä nu kanske jag ljög, inte så många gånger men nästan...
Jag vet inte om det är förkylning på G eller om jag gått och blivit allerigsik på gamla dar?

Som sagt, jag höll på att dö... Men efter duchen kände jag mej så galet pigg och REN! Ja alltså ren ända in i själen och endorfinerna dansade en ljuvlig dans uti min kropp! En sån där känsla som är knappt går att beskriva, men som är så härlig!

Idag var det tunga ben som vaknade... Stel i varje liten led och jag inser att jag är så fruktansvärt otränad... Men det ska vi råda bot på och redan på förmiddagen tog jag en snabb PW för att lätta på de onda träningsvärken och det funkade!
Jag bara måste komma igång med min kära träning igen, jag måste! Varför? Så enkelt som att jag mår så mycket bättre när jag utövar min träning! Jag mår så mycket bättre i både kropp och själ!
Jag har ju som mål att springa långt, njuta av varje tur och att inte stressa fram mina resultat, trots att det är skitsvårt... Jag vet att jag har ett otroligt pannben och har jag gett mej fan på en sak, ja då utövar jag det också! Alltså skulle någon säga till mej att jag måste springa en mil imorgon, ja då skulle jag göra det även om det skulle kosta mej både blod, svett och tårar. Så tjurskallig är jag!!!;-)

Så här vackert var det igår kväll hos våra vänner! Detta var innan klockan 19, alltså denna känslan att det bara blir ljusare och ljusare på kvällarna! Allt blir såååå mycket enklare! Det kommer liksom inte finnas några dumma undanflykter mer att det är mörkt, kallt och dåligt väder, jag lovar! Nu ska jag verkligen ta upp min älskade löpning igen, även om det kommer att vara en nära döden upplevelse de följande veckorna... OCH det där traktordäcket som gungar ilsket kring min midja numera, det ska BORT! Punkt och slut!!