Dessa vägval...

 Ibland ställs man inför ett vägval, ett svårt vägval...
Vägarna spretar åt alla möjliga håll och kanter.. Man vill gå en väg, men sedan ångrar man sig och tar en helt annan väg och så ångrar man sig igen och igen och igen och till slut vet man inte på vilken väg man ska gå och följa, för de olika vägarna är så otroligt olika...
På sensommaren ställdes jag/vi ju inför ett svårt val, ja nästan mitt livs svåraste val faktiskt... Vägarna korsade varandra och jag stod och trampade vid vägvalet länge tills vägarna nästan trasslade in sig i varandra...
Många tårar har strömmat ur mina ögon sedan dess... Många tankar som bubblat upp på nätter när jag inte kunnat sova...
Saker och ting kommer ifatt en... Den här saken har gjort det och det gnager hårt inom mej... En gnagande känsla som gör så förbannat ont, men som är så svårt att ta på...
Jag skulle så klart vilja skriva ut vilket val jag tog. Skriva varför jag tog den en vägen och inte den andra. Varför jag gjorde som jag gjorde.. Men jag väljer ändå att inte skriva det rakt ut, jag tror ni ändå fattar.. Kan läsa mellan mina rader vilket vägskäl jag stod och vägde vid just då och vad som höll på att hända inuti mej....
Idag kan jag känna en tom känsla.. Titta tillbaka på det datumet som skulle ha varit för ett par dagar sedan och så grinar jag en skvätt, får en klump i min mage och så frågar jag mej återigen om vi verkligen gjorde rätt val just då?
Så klart kommer jag aldrig att få svar på mina frågor... Aldrig...
Men på ett sätt känns det ändå bra, fast ändå inte... Dubbla känslor som jag förmodligen kommer att få bära  och slåss med resten av mitt liv...Skuldkänslor, smärta men också kärlek!
Jag vet bara att man ALDRIG ska döma någon annan... Aldrig döma förens man själv kanske har gått i samma kläder och skor... Man kan inte tycka så mycket om man själv  aldrig har varit där i dessa val...

Ikväll kände jag att jag bara måste få ur mej mina tankar... Skriva av mej, skriva ner dem, även om det blir i gåtor.. Gåtor som ni nog fattar...?
Kanske är det dumt? Kanske inte?  Men jag är jag och just nu känns det bra att få dela med mej av mina tankar som bultar hårt i mitt huvud...
Ibland kanske allt har en mening? Kanske inte?
Ibland önskade man bara att andra kunde ta ens val.. Säga vilken väg man skulle gå på och sedan skulle alla känslor bara försvinna.. Såna känslor som gör ont...
Förmodligen gör mina känslor ont just nu bara för att jag är mänsklig.. Mänsklig med miljarder känslor inuti min kropp!
Jag vet att det onda kommer att blekna bort så småningom.. Mina val som jag gjort kommer sakta men säkert att försvinna bort, men aldrig försvinna helt...