Jag är ingen superwomen.....

Jag har skrivit det här inlägget minst hundra gånger i mitt huvud... Skrivit, raderat, skrivit, raderat... Gråtit, haft ångest och skrivit lite mera... Men inget av det jag skrivit ner i mitt huvud har blivit bra... Oftast kommer mina tankar om, på, vad och hur jag ska skriva på kvällen, precis innan jag ska somna... Orden bara studsar ur mej och texterna känns så galet bra och hade jag orkat hade jag satt mej upp och skrivet. Men det är just det, orken...

En månad har gått sedan jag sist skrev här inne... Inte alls likt mej. Har aldrig under alla dessa år som bloggare varit ifrån min kära blogg så länge... Hjärtat skriker av sorg. Jag vill kunna skriva igen, jag vill känna lusten igen, jag vill kunna dela min vardag, mina känslor och mina tankar ihop med er... Äppelblomman är inte bara jag, det är NI oxå! 

Jag har ju inte mått bra på ett tag... Där under ytan, under de där leendet bor det något som gör ont i mej, som jag inte riktigt kan ta på...

Jag är trött, jag är less, jag är glad, jag är arg, jag är ännu mer trött, mitt hjärta gör ont, ångest, jag känner en enorm stress... Och så är jag ännu mer trött... Men ibland är jag glad oxå... Ungefär så känner jag... En sån där konstig känsla som jag har svårt att ta på. Jag känner inte igen mej själv. Jo, lite bättre nu faktiskt, ja eller så skulle jag nog säga mycket bättre! Men för bara ett par månader sedan, ja usch då kände jag inget för livet.. Tankar som jag knappt vill erkänna för varken mej själv eller för dej utan att börja störtgråta... När livet känns så meningslöst att man frågar sig själv varför just jag ska leva? Jag vet, de är så fel att jag nästan blir mörkrädd för mej själv när jag skriver det.. Jag har inget som tynger mej, inget! Egentligen...

Jag har den bästa familjen,de bästa barnen, den bästa mannen, de bästa vännerna, de bästa jobbet, de bästa läsarna (ni) Ja listan kan bli hur lång som helst över de bästa sakerna för mej, men ändå känner jag så här... Hela livet flyter på så in i helvete bra nu, så egentligen borde jag slå mej själv över käften för att inte tro att jag drömmer...

Ni är så söta som skrivit till mej, frågat Jonas, frågat andra i min närhet vart jag tagit vägen? Om jag har slutat att blogga? Nej, de är mycket nu har svaret blivit.. De är det, fullt ös mest hela tiden. Men just den här månaden har jag tillåtit mej en massa som jag inte gjort på länge... Jag har försökt att stressar av. Jag har tittat på tv, inte bloggat, somnat tidigt, inte tränat och sovit lite till...

Jag har tänkt att bloggen stressar mej, att jag ständigt ska vara uppdaterad här, på Instagram, på Facebook och ja gud vet alla ställen... Det går inte, jag måste inse att jag inte är mer än människa. Jag jobbar nästan 10 timmar om dagen, har ett hus, en man som kör eget, 3 barn med aktiviter och läxor... (Ja, precis som de ser ut hos de flesta familjerna skulle jag tro!)

Jag började tänka, väga saker och ting mot varandra... Ska jag sluta blogga? Nej! NEJ NEJ NEJ! Jag gråter vid bara tanken att låta min älskade blogg gå i graven. De vore som att bli av med en kroppsdel, som att behöva ta farväl av sin bästa vän... Aldrig! Jag kan inte... Just nu känns livet lite motigt. Men jag är på väg upp igen, jag reser mej igen! Jag borstar av mej allt de jobbiga som jag känner och har känt! Snart är jag på banan igen! Under den där ytan som man alltid visar utåt, under den kan man må så viderväderigt dåligt. Så konstiga känslor som jag aldrig trott jag skulle känna... Jag är inte mer än människa, jag är inte mer än någon annan. Jag är ingen superwomen, även om jag skulle vilja vara det! Jag måste inse att de senaste halvåret har jag snubblat rejält på en tråd, jag ramlade så hårt över den och de gjorde så jäkla ont inom mej. Inget som syns på utsidan, inte en endaste liten skråma, men på insidan gör de så satans ont... Jag är grym på att sätta på mej den där kostymen när de behövs, kostymen där jag är glad, galen och den vanliga Karro... Men under den är och känner jag inte alls igen mej själv... Men nu, nu mår jag mycket bättre!! Hur och vartifrån den hårda smällen kom ifrån? Ingen aning? Jag är ingen superwomen...

Men jag är på G igen! Sakta men säkert! Kanske utan den där manteln på ryggen? Kanske utan att kunna flyga? Jag är stark det är jag! Kanske inte lika stark som en superwomen, jo kanske lite?! Jag känner mej lite vingklippt och skadad, men jag känner att jag sakta men säkert börjar hitta tillbaka till mej själv igen! Jag är ingen superwomen, men jag är superKarro!!

Ibland vill jag inte vara vuxen... Ibland vill jag bara vara den där lilla flickan som ligger i mammas knä medans hon sakta stryker mitt hår och säger att allt ordnar sig... Vill inte ta en massa vuxenbeslut. Ibland är de skitjobbigt att vara vuxen... Men jag växer och jag måste inse att jag är en vuxen person, en vuxen kvinna med egna beslut, med skinn på näsan och som vet klarar såååå mycket mer än hon själv tror, trots att hon inte är någon superwomen....

Förlåt för ett snurrigt, långt och osammanhängande inlägg... Helt plötsligt bara flög mina fingrar över tangentbordet och jag kände inspiration till att blogga igen! Sååå skönt att få skriva av sig, nästan som en befrielse!

Kanske jag inte hinner blogga varje dag? Kanske jag gör det?! Jag vill, men det får inte bli något måste som får mej att må dåligt! 

Ni underbara människor som tittat in här varje dag för att se om jag skrivit något! En stor kram till er! Så härligt att ni vill följa mitt liv, mina tankar, min tajkonfamilj och mina ord!❤️

Okej om man hade känt att deppighet, oro och ångest hade krupit på mej nu. Nu när de är mörkt, blött och tråkigt... Nej detta som jag känner eller har känt inuti mej började snarare tidigt i våras...

Visst är hösten vacker och charmig på sitt sätt... Men oxå lite skrämmande och mörk. Och mörkare blir det....

Puss och kärlek från mej!❤️❤️❤️