Försök inte förstå mig,älska mig bara: Men nu vet jag inte längre?

tisdag 25 augusti 2015

Men nu vet jag inte längre?

Jag brukar inte vara negativ när det kommer till träning... Jag brukar ha ett jävlar anamma och brukar kunna plocka fram de där pannbenet när de behövs som allra bäst och tjura ihop och bara göra det, hur jobbigt det än må vara!
Men nu vet jag inte längre? Om knappt 1½ vecka ska jag springa EN fucking mil på midnattsloppet. EN MIL!!!

Jag har tränat på ganska så bra de senaste månaderna! Många, snabba och långa PWs. Kört på Mr Dick tills jag nästan ramlat av min lilla hingst. Men typ inte sprungit något alls...
Varför jag inte sprungit? Jag vet inte vad jag ska svara på det! Lat? Rädd för att misslyckas? Jag vet inte? Men jag har känt att jag inte haft något bra flyt med löparstegen..
Men så tog jag mej i kragen idag när Alfred var på thiträning. Gick 3 km och sprang tillbaka de 3 kilometrarna... Jag är lika uppgiven som jag ser ut, jag lovar...

Benen rullade väl på ganska bra, men psyket var inte alls med och tankarna spökade inuti mitt huvud där jag sprang: Kommer jag verkligen att klara en hel mil i joggingdojjorna springandes den milen? Nu vet jag inte längre?
Men NEJ så klart jag ska utföra detta! Så klart! 2 av oss 4 som är anmälda är skadade, så det ser ut som om det bara blir jag och Andreas som ska springa.. Victoria har skadat foten och Jonas har eventuellt diskbråck och går som en 100-åring... Stackars dom.. Eller ska jag säga stackars mej som ska springaloppet utan att ha sprungit en mil innan? *harkel*

Klart som fan att jag ska springa! Jag ska springa för cancerns skull! Jag ska springa för Lasses skull! Jag ska springa för att mina barns skull! Jag ska springa för min egens skull! Jag ska springa för att visa mej själv att jag minsann ska klara detta! Jag ska springa för livet! Jag ska springa för att njuta av mitt allra första lopp i livet!
Men jag sänker mina krav! Jag ska inte rusa... Jag ska inte köra slut på mej.. Jag ska jogga mej runt.. Jag ska inte lyssna på runkeeperns röst som säger mitt tempo... Jag ska inte ha någon tid som jag MÅSTE slå... Men jag SKA utföra loppet! Jag ska!!!

Perfekt att träna när barnen tränar! Alla 3 kidsen tränar på tisdagar, nästan samma tid! Tur att man kan dela sig;-)
Jag passade i alla fall på att träna när jag körde upp Alfred till Vaggeryd! Perfekt att få en hel timme bara för sig själv och göra precis vad man vill och känner för! Perfekt att ta tillfället i akt och träna då ju!
#kanjagsåkandu

4 kommentarer:

Anonym25 augusti 2015 kl. 21:34
Du har alldeles för höga krav på dig själv, låter det som.
Att springa 3 km i 5,30-tempo och köra 4,49 på slutet....?!? Om du sänker tempot klarar du LÄTT en mil. :-)
SvaraRadera
Svar
Linnea26 augusti 2015 kl. 07:36
Du springer alldeles för fort. I det tempot när du inte är van löpare kommer du krascha efter ett par kilometer. Det handlar inte om hur fort du springer utan hur långt. Klart du ont i knän osv du går från noll till hundra så, kroppen orkar inte. Knäna belastas med tre gånger din egen vikt varje löpsteg. Om du sänker farten till 6.30 så kommer det gå lättare. Hitta en lunk där du kan fortsätta länge. Eftersom det är en tävling kommer du få massor av energi bara genom det, kondisen tar dig en bit och pannbenet resten. Du kommer klara det men du måste sänka farten. Nu känner jag mig som en besserwisser men jag har varit dör själv och det ör fruktansvärt att genomföra ett lopp när man gått ut alldeles för hårt.
SvaraRadera
Svar
Anna26 augusti 2015 kl. 10:15
Jag håller med de andra, du springer för fort! (Fast 4,49 var väl bara 50 meter, om jag tolkar det rätt, så det tycker jag är ok, att spurta på slutet!)

Fokusera på hållning och löpsteg, så kommer farten gå ner men flytet öka. Enkla tips är stolt hållning, avslappnade armar och se till att lyfta foten varje steg (tänk att du ska visa fotsulan för den som är bakåt).

Lycka till på loppet - du är en vinnare oavsett tid!
SvaraRadera
Svar