Att längta efter sitt barn!

Igår bestämde vi, jag och Douglas att jag skulle kika ner till lägret på kvällen! En pytteliten dejt! En liten älskade kille längtade en gnutta efter sin mamma, men sa de inte direkt rakt ut.. Ja alltså är man 10 år så kan de ju vara en smula pinsamt att säga i telefonen att man längtar efter sin älskade mamma när kompisarna hör på... Men mellan raderna hörde jag att han ville jag skulle komma!

Kvällssamlingen blev lite sen, så jag satt i bilen i över en timme innan jag fick se honom! Och JA, jag saknar honom oxå så in i baljan, mitt älskade hjärta!!

När han fick syn på mej sprang han och kastade sig i min famn, kramade mej så hårt och varmt!!! Aldrig har han kramat mej så kärleksfull min stora älskade Douglas!

Han hade precis varit inne och tagit imot gud! Japp de är ett kristet läger som han är på och shit va grymma alla som tar hand om våra kids! Och vilket härligt engagemang det är från kyrkan!! Grymma!!! 

NEJ jag har absolut inget imot att han tar imot gud! Tvärt om! Så klart han ska det om han vill! Jag har oxå varit på massor av kristna läger... Det kan man ju kanske inte tro nu, med tanke på att jag svär som en borsspindel... *harkel*

Det blev dock ett snabbt hej och ett snabbt hej då... Vi pratade lite och kramades i massor... 10 minuter senare var det dax för alla grabbar att lägga sig för natten, då var klockan 22:10 och jag fick lov att åka hem... 

Snacka om att dom har fullt upp på dagarna! Blir väckta 7:00 och sedan rullar det på med både träning, lek och teori till klockan 22 på kvällen!

Alltså det här med att sakna sitt barn! Det är hemskt och de blir bara jobbigare och jobbigare för varje år som går att vara separerad från sitt barn.. Jag längtar så jag håller på att dö, känner mej inte hel när inte hela familjen är samlad... Jag är som en hund, en flockhund som alltid måste hålla ihop gruppen... Oxå de har växt fram ju mer åren går...

Jag får liksom separationsångest och jag får tillbaka dom där känslorna i bröstet som jag fick som barn när mamma och pappa lämnade mej någonstans, eller när jag skulle sova borta... Den där klumpen i bröstet att inte riktigt vara hel...

Jag lider verkligen med er som har era barn bara någongång då och då... Så klart lär man sig leva med allt, man har ju liksom inget annat val... Men ni som lever separerade från era barn och kanske lever varannan vecka som förälder... Kram till er!❤️

Jag tror inte jag skulle överlev en dag om något hände mina barn.. Med tanke på hur fjantig och ynklig jag känner mej nu när mitt stora hjärta bara varit borta sedan i söndags, ja då fattar ni..

Douglas har verkligen världens största hjärta av guld, en storebror ända ut till fingerspetsarna! Pratade med honom nu ikväll! Han berättade att det inte fanns jättemycket kvar i kiosken på lägret, men han hade köpt 2 små chipspåsar till Alfred och Fabian! Alltså när han sa det så blev jag så jäkla stolt så jag höll på att spricka och fick tårar i ögonen! Vi har verkligen uppfostrat vår största son till den bästa människan man kan önska!!! (Tur att vi har lyckats uppfostrat ett av tre barn bra iallafall..;))

Han längtade efter sina småbröder oxå! Att de kommer bli kramkalas här imorgon kväll, ja det är jag helt säker på! Att dom förmodligen kommer att vara i luven på varandra efter bara 4 minuter under samma tak... Ja det är jag helt säker på, men de får bli morgondagens problem...;)  

Imorgon kväll kommer flocken att åter vara samlad! Längtar!!!❤️