Personkemi...

Jag är en väldigt lätt person, spontan, glad och tar folk på bra sätt! Men så helt plötsligt träffar man på människor som inte alls är som jag. Svåra att anpassa sig, inte alls som jag och bara buttra...
Igår träffade jag en människa. Vi är som natt och dag. Jag försökte nå fram till denne och pratade om väder och vind. Men nej ingen respons tillbaka... Att ha bra kontakt med denna person är för mej ganska så viktigt. Denne personen borde känna lika så för mej, men nej...
Träffade en annan människa idag, känner varandra ganska bra. Jo egentligen känner vi nog varann ganska så bra, det gör vi. Men idag var denna personen inte alls på humör och sa knappt hej. Alltså att säga hej till någon är väl det minsta man kan göra?  Att dra på munnen kostar liksom ingenting, så hur svårt kan det vara??
Men dessa personer kan få mej att börja må så dåligt. Jag börjar älta i mitt huvud om det i självaste verket är mej det är fel på???
I min värld så är man positiv och glad. Försöka göra det bästa av situationen! Att gå runt och se sur ut och inte vilja försöka ens gör mej så in i helvete arg...
Okej jag kan oxå ha en jävligt dålig dag, men jag försöka ändå se glad ut och kan iallafall säga hej och småprata lite!
Jag vet att jag inte alls borde lägga en endaste sekund av energi på dessa människor, men det gör jag iallafall för att de just suger energin från mej när jag liksom kämpar för att få dem att se lite glada ut!
Fattar ni vad jag menar? Nej jag förstår det, för det gör knappt jag heller med mitt svammel;-)
Men vi kan väl ändå lova oss själva att vi kan se lite glada ut och säga ett glatt hej, de kostar liksom inget!