Våghalsig!

Jag har under hela min uppväxt varit totalt orädd för allt.. Ja eller i alla fall för det mesta!
Jag har provat på det mesta! Ju fortare det har gått, ju roligare och galnare har jag blivit!
Jag har klättrat både högt och lågt och aldrig liksom tänkt mej för. Totalt orädd för allt!
Jag har alltid haft ett sug av våghalsighet inom mej! Alltså, ju mer spännande, skrämmande och kittlande det har varit inuti min kropp. Ju mer adrenalin och glädje har jag känt!
Jag har tydligen alltid varit så enligt min käre mor och far... Våghalsig... Hängde och flängde överallt långt innan jag ens hade fyllt ett och sedan har det liksom bara följt med mej hela livet!
När jag var 4 år satt jag högst uppe på taknocken och vinkade ner till dagbarnen som var hemma hos oss.. Min mamma kom ut och såg mej stå och balansera där högt upp på 2 våningsvillans taknock... Hon gjorde tvärt om mot vad de flesta föräldrarna skulle ha gjort... Hon sa bara: -Gå ner därifrån!! och gick in och stängde dörren och bad förmodligen till både en och sju gudar att det skulle gå bra... Vad skulle hon upp och balansera på taknocken för? Nej precis, då hade förmodligen både hon och jag ramlat ner;-)
Det gick bra och det har alltid gått bra när jag har levt mitt våghalsiga liv!
Men ju äldre jag blir, ju fjantigare och töntigare har jag blivit...
Vågar knappt klättra upp för en stege numera, för att jag är livrädd att trilla ner... Karusell ska vi inte ens prata om.. Jag får dödsångest så fort det går lite för fort.. Tänk om jag dör? Tänk om jag dör? Tänk om jag dööör? Ja dom tankarna svingar runt i min hjärna och jag är livrädd...
Ju äldre jag blir och ju äldre barnen bli. Ju räddare blir jag för saker och ting... Undra varför det är så? Är det för att man hela tiden kommer ifrån de där "våghalsiga" livet? Att man liksom inte håller det "flytande" och stimmulerar de där sinnena att vara totalt orädd? Eller är det kanske så att jag gått och blivit klokare ju äldre jag har blivit? Ja så kan det ju kanske också vara?!;-)

Alltså ja nu kan ni sluta skratta! Jonas blir ändå tänd på mej när jag går omkring i min snygga vinröda morgonrock som har si så där 10 år på nacken och mina vita strumpor! Om jag känner mej sexig? Inte ett jävla dugg! Men alltså ni fattar inte va skönt det är att krypa i den på kvällen när man har duschat!
Ja men det var inte därför jag skulle visa dom här bilderna!
Lamporna hade gått sönder på övervåningen över trappan.. Ni vet, en riktig kvinna reder sig själv.. *harkel*
Så jag hoppade upp på en lite barnstol och skulle byta de där lamporna... Men seriöst. Mina ben höll på att skaka sönder och jag var livrädd att stolen skulle glida iväg och att jag skulle ramla rakt ner över räcket och plumsa ner i trappan... Jonas fick lov att stå och hålla i mina ben på slutet, annars hade jag aldrig lyckats få in de där sista lamporna....
Jösses va töntig jag har gått och blivit.. Nä kanske får jag råda bot på detta fjanteri och boka tid för typ fallskärmshopp eller något sånt?!;-)