Idag är det en sån dag...

Att vara glad utåt, skratta och flamsa! Ja det är jag världsbäst på! Jag älskar att prata och att skratta!
Men ibland syns det inte alltid utåt hur man känner sig och mår inåt. Hur ont det gör längst där inuti bröstet, långt där inne i den varmaste och mörkaste delen av hjärtat... Idag är det en sån dag...
En dag där jag känner mej lite nere, ledsen i ögat och har allmänt konstiga tankar och funderingar.... En jobbig känsla i bröstet och tusen jobbig tankar...
Att försöka tränga bort tankarna, ja det är klart att jag försöker göra! Men så kommer det upp andra tankar och så brottas dom lite grann där inne i min lilla hjärna...
I flera veckor har jag gått och haft en sån där jobbig känsla inuti mitt bröst... Tänkt massor på döden.. Rädd.. Skiträdd för döden.. Sjukdomar och allt annat helvete som kan drabba oss.. Vi är ju inte odödliga och ni vet med min skräck för döden är, ja då är det inte alltid det lättaste att bara trycka bort dom tankarna och känslorna för dem...
Har en sån där olustig känsla att något kommer att hända snart.. Att någon kommer att ryckas bort från oss eller bli sjuk...
Jag vet, jag hör ju själv hur skitdumt det låter.. Rent vansinnigt faktiskt... Varför ska jag gå och ha en sån dum känsla för? Ja det vet jag ju så klart inte? Men jag HAR den nu och så är det bara...
Igår i mitt facebookflöde kom ett minne upp.. Vad jag gjorde samma tidpunkt för X antal år sedan...
Ellinor hade skrivit till mej.. En tjej som jag ofta hängde med i skolan och vi gick i samma klass på gymnasiet...

För 7 år sedan blev hon mamma till en liten tös! Så glad efter massor av krångel... Men vad händer 4 månader senare? Hennes hjärta slutade slå... Hon finns inte längre bland oss... Ofattbart!
När detta minne kom upp igår kväll sprutade mina tårar ur mina ögon..
Livet är så jävla skört och det skrämmer skiten ur mej... Så jävla orättvist... Hon fick inte ens uppleva sin dotters 6 månaders dag... Inte sin dotters 1 års dag... Jag ryser när jag skriver det, samtidigt som jag sväljer mina tårar...

 Lasse har varit och spökat i mina tankar extra mycket nu... Lilla fina älskade vän... För ett år sedan visste vi ju så klart att han var sjuk, mycket sjuk. Men han gav inte skenet av det ett dugg! Han skulle överleva helvetes cancern till varje pris... Skiten skulle INTE få ta hans liv, ALDRIG!
För ett år sedan satt vi förmodligen och spelade wordfeud nu.. Svor lite åt varandra och flamsade, samtidigt som vi skrev ett par allvarliga rader däremellan om hans äckliga jävla sjukdom...
Jag började läsa några gamla SMS... Hittade ett par bilder som jag skickade till honom.... Sista kortet på honom och barnen tillsammans den 30 januari! Han mådde förmodligen så jävla dåligt här på bilden. När vi, familjen Tajkon kom inrusande och hälsade på honom där på sjukhuset. Men han visade INGENTING! Han ville så gärna at tvi kom! Han lät barnen ligga bredvid, mysa och tjata som de alltid gjorde... Och han bara älskade det! Bara 23 efter vårt besök, tog cancerjäveln hans liv...

Det allra sista SMS:et som Lasse skickade till mej var den 13 januari.. Då skrev han dessa rader till mej/oss! De var de sista raderna som han orkade svara, sen orkade han inte mer...
Alltså när jag läser hans ord så strömmar fortfarande mina tårar ner för mina kinder. Det spelar ingen som helst roll hur många gånger jag läser dem, de gör lika ont i hjärtat varje gång. Men ändå värmer dom som så in i bubblan härligt i hjärtat!
Jag tycker det är så skönt att dela med mej av mina tankar och av mina bilder här! Få skriva av mej när det känns tungt och mörkt...
Och vad tror ni Lasses hade tyckt att jag publicerar en bild på honom och hans ord? Jag VET att han hade velat det! Jag vet det, för sån var han!
Jag vet! Jag vet också att livet är för kort för att jag ska gå omkring och vara orolig för att något KAN hända... Något som lilla jag absolut INTE kan göra något åt. Jag vet. Men det är så mycket lättare sagt än gjort att tycka än att bara skita i tankarna som far runt runt i mitt huvud...
Men nu känns det dock en gnutta bättre, ja faktiskt mycket bättre när jag fått skriva av mej!
Det är mycket jag borde göra. Ni vet det är både boka läkarbesök och annat.. Och så borde jag verkligen boka en tid och gå och prata med någon. Prata om mina rädslor för döden och vad som kan/kommer ska hända här i livet! Det är nog inte så nyttigt att gå och tänka så mycket, det tar ju trots allt alldeles för mycket ork och energi av mej...