mardrömmar och dåligt sammvete...

Igår runt 23 tiden när jag kröp ner i sängen vaknade Alfred till... Han ynkade sig lite, tittade upp på mej och pep lite hjärtskärande. -Mamma du kom aldrig in och läste för mej.... Tror ni att det gjorde ont i mitt hjärta? Ja som fan och det dåliga samvete gjorde sig hörd ännu mera. Jag tog upp den boken som han hade valt och så läste vi den klockan 23 istället för klickan 19 och så somnade han gott!!;-)
Jag har nu i 2 nätter haft fruktansvärda mardrömmar. Igår natt vaknade jag av mej själv genom att gråta så att jag bokstavligt talat hulkade och kunde inte få stopp på alla tårarna... Även inatt har mardrömmen besökt mej. Men som tur var vaknade jag bara lite svettig och kunde sen somna om...
Samma dröm hela tiden... Alfred brinner inne, vägg i vägg ligger vi andra och överlever.... I min dröm så är det den jobbigaste processen man kan gå ignom, att just mista sitt barn. Orden som jag ständigt upprepar i drömmen är när jag sitter gråtandes och håller om Jonas och säger: -Nu är vi inte längre 3 barns föräldrar, nu är vi bara 2 barns föräldrar...
Att känna den där fruktansvärda saknaden efter sitt älskade barn är så hemsk så det knappt går att beskriva... (Och då är detta bara en mardröm...)
Det är nästan så att jag börjar gråta nu när jag försöker berätta den... Förmodligen gnager mitt dåliga samvete för denna Alfred så mycket på mej och därför kommer dessa hemska mardrömmar? Igår vågade jag knappt somna för att jag var så rädd för att drömma:-( Jag hoppas att det hjälper att prata om sina drömmar, då kanske de inte kommer tillbaka?!