En tomhet, eller kanske en längtan?

Jag får en gnutta panik över att tiden går så fort.. Panik över hur fort barnen växer och panik över att de liksom inte behöver mej lika mycket som de behövde förr...
Jag vet att jag har ältat detta förr, men det blir liksom bara jobbigare och jobbigare på någotvis... Kidsen börjar bli STORA på riktigt nu.. Så stora att de klarar sig själv med så himlans massa saker... Hade ni frågat mej för 5 år sedan om jag längtade tills den här dagen, då jag bara skulle kunde sitta ner på min rumpa om jag ville och pilla navelludd utan att någon skrek, ramlade och slog sig. i
Ilvrålade för att han hade ont i magen eller behövdes byta blöja på stup i kvarten. Och lägg där till 7 sömlösa nätter på det.
Så ja.. Svaret är alltså JA, jag hade längtat ihjäl mej efter att ha fått sova en hel natt utan att blivit väckt 78 gånger per natt... Fått sitta ner i 1 timme helt för mej själv.. Kunnat gå på toaletten och suttit där helt själv och klämt utan att det stirrat 6 par ögon ner i min trosa och haft tusen frågor om både bajs, blod och kiss...
Nu känner jag bara en tomhet.. En tomhet att vi verkligen har överlämnat de där hektiska småbarnsåren.. Gud, vi kommer inte få uppleva sånt här kaos förens vi får barnbarn.. (Ja om de nu blir något kaos med dom, det återstår ju att se...;-))
Jag är så bebissjuk så jag dör, men samtidigt så oerhört glad för att vi nu efter 10 år med häckriska småbarnsår, helt plötsligt får vara en helt "vanlig" Karolin  och inte bara en mamma....
Det där med bebissjuk.. Kommer man någonsin att bli av med det där bebissuget??
Den där tomheten att inte vara ständigt behövd här hemma som jag varit under alla dessa år, ja den är så konstig nu på någotvis...
En tomhet , eller kanske en längtan? Ja, längtan efter att få ha en liten till varelse att ta hand om, som ett litet barn?
Douglas har tjatat öronen av oss i flera år att skaffa en liten hund.. Jag har varit mer negativ än Jonas och sagt NEJ högt och bestämt! Gud så mycket jobb och gud vilket påhäng.. En hund är ju precis lika krävande som ett litet barn om inte värre. För en hund kan du INTE ta med dej överallt som du vill...
NEJ här kommer det inte in en hund förens den dagen då du fyller 16 och kan ta hand om en hund själv! har jag sagt....

Men så bara nu känner jag! Det är dags för oss att gå in i en annan fas i livet! Klart som fan att vi ska skaffa en liten hund!
En liten vovve som skulle kunna bli min lilla bebis, familjens "nya" söta, mysiga bebis!
Ja jag vet, man binder upp sig.. Fråga mej jag vet! Jag är uppväxt med hundar, kaniner, kalkoner, får, råttor och fan och hans moster. Djur i varje litet hörn av gården... Så jag vet precis vad jag pratar om att känna sig bunden och kanske inte åka just dit man vill...
Men hallå, det finns väl hundvakt!? Många som garanterat skulle kunna ta hand om den lilla saken om vi skulle behöva åka bort!
Nä, man får inte stirra sig blind på det!
Så nu börjar tjatet från mej istället för Douglas! -SNÄLLA, vi kan väl skaffa hund! säger jag och himlar med ögonen till Jonas! Vi får väl se, blir hans svar...
På bilden ovan ser ni mej och en kull med hundvalpar ett par dagar gammal! Min ålder kanske 4?! Att fått växa upp med djur runt mej i varje hörn har skapat mej till den människa som jag är idag! Inte särskilt rädd för något...
Så en liten hund skulle väl vara mysigt att få in i familjen Tajkon! Tänk så bortskämd den skulle bli! Förmodligen världens tjockaste också.. Tänk va barnen och Jonas skulle mata den;-)
En söt cavalier king charles spaniel som värmer allas hjärta och som kommer att bära namnet Gunvald!;-) Åh ja, så jäkla sött! *fniss*