Dilemma....

Det här med barnens aktiviteter... Det är ju förstås inget som vi föräldrar kan tvinga dem till.. Vi kan bara pusha och tycka på. Men inte tvinga..
Douglas kör både hockey och fotboll och just nu går hockeysäsongen in lite i smyg i fotbollssäsongen, så det är både och! Men han gillar det och klagar aldrig på att åka och träna!
Fabian kör fotboll och gympa. Han älskar det och skulle vilja gå på det varje dag om han fick bestämma själv!;-)

Så kommer vi till Alfred. Han som har extrem kontroll på sin kropp och har hela kroppen fylld med myror. Han har energi till 17 ungar, men hatar lagsport...
Han har påbörjat fotboll flera gånger och i våras satt han på uppropet och sa till fotbollstränaren att pappa hade tvingat honom dit.. Så klart behövde han inte spela och det var INGEN som hade tvingat honom...;-)
Hockey har gått ganska bra, men han är tveksam att börja i höst igen... Men så har han sin thaiboxning en gång i veckan! Precis hans sport och han har älskat att gå där!
Jag tycker personligen att barnen ska ha någon slags av aktivitet minst en dag i veckan! Även om de rör sig mycket på dagarna i skolan och på fritids och så även har gympa i skolan, så behöver dom röra sig lite till. Det är så lätt att de hamnar framför paddorna och TVn och blir sittandes där. Vilket medför griniga barn. Jo för ju mer dom sitter vid dem, ju mer tjinkiga blir dom... I alla fall våra kids. NEJ, för vi har ingen speciell tid som de får sitta vid paddorna eller TVn. Kanske borde man införa det? Kanske inte?
I alla fall, idag när jag skulle köra upp Alfred till grannbyn på dagens thaiträning protesterade han HÖGT, skrek och grät.. Han ville INTE åka dit. Han ville sluta för det var tråkigt...
Givetvis satte jag mej också på tvären och hamnade i ungefär samma ålder som honom.. Vi tjurade på varsitt rum och jag hotade med alla möjliga saker om han inte fortsatte gå. Ja för som sagt, jag tycker att barnen ska ha minst en aktivitet i veckan att gå på...
Han sparkade och skrek i 15 minuter och jag sa att jag i alla fall skulle gå ut och gå och han fick då vara hemma själv och det skulle då absolut INTE bli något spel på paddan...
Så helt plötsligt kommer han, ok ok vi åker väl då....
Det är där dilemmat kommer... Ska man tvinga sina barn att träna? Är jag en dum mamma som gör så här?
Efter en timme i träningshallen hämtade jag upp en solstråle som log med hela ansiktet och var full med energi! De hade gjort sååå mycket roligt idag och de hade fått lära sig slå på sandsäckarna på "rätt sätt" idag!
Alltså idag tvingade jag honom till träningen, men det är ju bara för att jag vet att han älskar det...
Kan det vara så att han inte vill gå bara för att dom där jäkla paddorna tar över deras hjärnor och de bara sjunker ner i en spelvärld?
Dilemma, dilemma, dilemma... Jag vill som sagt inte tvinga mina barn till träning, men när jag vet att de ger så mycket energi efteråt och att de blir så glada. Ja då kan man väl tvinga dem till att träna? Eller?

Jag vet precis hurdant det känns när man är så där sjukt omotiverad till träning.. Jag var där idag.. Trött och sliten HELA dagen lång. Men så gav jag mej ut när Alfred tränade och gick 3 km och sprang 3 km! Och japp, endorfinerna dansade inuti min kropp efteråt! Mina ben gjorde inte alls farligt ont efter lördagens lopp och vaderna ömmade bara lite!;-)
Energin är påfylld och jag ångrade inte en sekund att jag gav mej ut, trots att jag var svintrött innan!