Jag heter Suzan och har fått äran att gästblogga här oss er och hoppas att jag under dessa ”minuter i rampljuset” kanske kan inspirera, motivera, provocera, bara få er dra lite på mungiporna eller i värsta fall kanske fälla en tår.
Bilden ovanför är tagen på en klippa i svenska skärgården för några år sedan och ja, det är jag som är tjockisen på bilden och jag kan ärligt talat säga att jag inte insåg då, med trettio kilos övervikt, hur jag såg ut eller hur jag mådde. Jag var kompisgängets ”clown” och drog ofta skämt där jag på bekostnad av mig själv fick andra att skratta.
Jag får ofta höra att jag var mycket gladare när jag var tjock. Jag tror dock att det snarare handlade om att jag upplevdes som gladare när jag i själva verket gömde min stora kroppshydda bakom skratt, glada tillrop och högljudda skämt.
I efterhand känns det jävligt tragiskt att tänka på hur lång tid jag spenderade i en kropp som knappt kunde gå upp för rulltrappor utan att hyperventilera eller att den färgglada påsen från Karamellkungen var min allra bästa vän.
När man generaliserar och drar till med ord som ”tjockis” så får man nästan alltid tillbaka svar som att det finns massor lyckliga tjockisar som själva har valt att se ut som dom gör men jag är fullkomligt övertygad om att vi har en hel del ”glada tjockisar” omkring oss som mycket hellre hade valt att få köpa storlekar i en vanlig klädesbutik, som mer än gärna hade sluppit att oroa sig över att fastna i flygplansstolen, som hade sluppit andras blickar när man tar kaka nummer 2 från fikabordet, som hade önskat att alla kläder i garderoben passar, som hade velat låta maten vara något man njuter av istället för att oroa sig över, som hade velat röra sig obehindrat, våga utmana sig själv utan att vara rädd för att göra bort sig inför andra, som hade velat springa till bussen utan att få en nära-döden-upplevelse eller som hade orkat sparka boll med sina barn.
Jag har alltid varit en tjockis (fast när jag var barn lindande man in det där hemska ordet i lite bomull och kallade det för mullig istället) och skolkade från skolgympan så ofta jag kunde. Jag föredrog saftsoppa i vällingflaskan, drack pannkakssmet rakt upp och ner, kunde äta chips på morgonen utan att blinka, lämnade alltid kvar extra smet i skålen när jag bakade och övervägde inte ens att ta grönsaker till maten.
Jag har jojo-bantat halva mitt liv och har plöjt igenom varenda jävla bokstavskombination till diet. Jag har svultit, druckit pulver, vräkt i mig fett och proteiner, haft frossardagar, medvetet hamnat i ketos, fått guldstjärnor i häften, förespråkat lightprodukter och druckit äppelcidervinäger.
Vid årsskiftet 2012 gjorde jag ett sista ryck och la om kost och träning under 100 dagar. Tre månader senare (alltså lagom till påsk) hade jag nått min målvikt på 69 pannor och kände mig som en grekisk gud och jag måste få tillägga att det var långt ifrån enkelt men så jävla värt det!
Jag skulle kunna avsluta storyn här. Välja att endast berätta om min solskenshistoria men väljer att låta er ta del utav fortsättningen också.
Någonstans efter mållinjen tappade jag bort mitt fokus och firade födelsedagar, skaffade mig en stressfraktur i foten (som gjorde att framförallt löpträningen fallerade), åt julgodis och annat strunt. Ett och ett halvt år senare (alltså idag) har jag gått upp strax över tio kilo igen. I dagsläget har jag hamnat i något likgiltigt mellanmjölksläge där jag inte är jättefet men heller inte så fit som jag önskar att jag var. Jag tränar fortfarande hårt och arbetar även som instruktör men hade mer än gärna sprungit snabbare och använt de där snyggjeansen jag köpte förra påsken.
Det finns ingen quick-fix. Att loosa vikt kostar. Det kostar tid, engagemang, pengar, svett och ibland även en del tårar, det kräver både ork från dig själv och stöd från folk omkring dig och är emellanåt långt ifrån en enkel resa. Men vet du vad, det är värt det. Orkar jag så orkar du.
Tack för att du tog dig tid att läsa och varmt välkommen in till mitt krypin i bloggvärlden där jag bjuder på svettiga löpturer, bloggtävlingar, peppande utmaningar, recept på god vegomat och sockersöta hundar!
