En vacker dag fylld av sorg....

 I torsdags sa vi hej då till vår kära vän Peter!
En mycket vacker dag, en mycket fin begravning, men fylld av så mycket sorg och saknad!
Vi kommer att sakna honom så fruktansvärt mycket...
Vi pratade om honom i morse... Att vi varje dag träffades på ett eller annat sätt.. Man har som grannar lite koll på varandra, man pratar ett par meningar, man kommer in till varandra på en spontan öl/fika/dejt, vi lånar grejer av varandra, hjälps åt. Hejar på varandra i förbifarten kanske flera gånger per dag... Ja allt sånt där som man kanske inte tänker på, men som man dagligen gör på ett eller annat sätt... Åh vad vi kommer satt sakna Peter och åh vad vi redan gör det...
Alfred och Douglas var med. De har aldrig varit på en begravning förut. De fick bestämma själva om de ville gå eller ej. Men det fanns inga tvivel alls. Så klart skulle de vara med och ta farväl av vår vän!
Alfred var spänd, liksom Douglas. Men Douglas kan gråta, lätta sitt hjärta och visa sina känslor på ett helt annat sätt än vad Alfred kan...
Så när vi kom in i kapellet... När vi sitter där och väntar, tårarna rinner längst våra kinder. Då börjar han fjanta sig. Det liksom kliar i hans kropp.. Kan inte sitta stilla. Och pratar ganska högt...
Så efter 2 minuter kommer alla hans känslor.. Han börjar gråta. Hans gråt som är otröstlig.. Han kan inte andas...
Så fruktansvärt jobbigt att se ens barn vara så ledsna....

Prästen var helt underbar! En präst som är lyhörd och som snappat upp allt om Peter! Han fick till och med oss att skratta! Skratta och le åt Peters härliga tokiga barnsliga grejer som han gjort i sitt liv! Som att tex cykla tjejvättern! Anmält sig i smyg och sedan gled upp bredvid Carina sin fru, ikläd kvinnokläder, rakade ben och peruk! Det finns bara en man som kan göra något sådant skitkul! Och hans namn är Peter!!!
Alltid galna och roliga grejer hända runt honom!

 En ganska stormig dag... Men solen sken! Solens strålar letade till och med sig in i fönstret på kapellet och mötte våra tårfyllda ögon...
Klart att Peter var med oss och fyllde dagen med sol!
I fredags kväll kom Carina in hit! Vi satt och pratade om Peter! Vi skrattade och grät! Så härligt att vi kan minnas tillsammans! Så härligt när vi kan skratta tillsammans, även om han inte finns bland oss längre...
I kapellet sjöngs en fantastisk sång av en tjej som heter Bea! En ängelsröst och en fantastisk låttex som liksom gick rakt in i hjärtat och ut igen i tårar!
Vi syns i körsbärsdalen Peter!

Här skiljs våra vägar i livet
Den väg vi tillsammans fick gå
Jag tog aldrig nånting för givet
Min saknad känns smärtsam ändå

Du skänkte mig glädjen och skratten
I din värld fick jag komma in
Du var den lyssnande rösten i natten
Du gav mig den som var din

Du är för alltid en del utav mig
Som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
Som en hälsning till dig
Som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
Så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Här skiljs våra vägar i livet
Men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det vi skrivit
Tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
Finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärnan som blänker
Så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del utav mig
Som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
Som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
Då fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Du är för alltid en del utav mig
Så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig