Det är så skört, som den sköraste tråden....

Det har snart gått en vecka... En vecka sedan jag skrev att 2016 skulle bli ett bra år! Ett så mycket bättre år än vad 2015 bjöd på...
Så händer det som inte får hända... En fantastisk person rycks hastigt bort från oss... Åker till sitt jobb, men kommer inte hem därifrån...
Det här livet, livet som kan ändras på en bråkdels sekund... Från fullt ös, glad och varm. Till att inte längre finnas bland oss...
Vår kära fina granne och vän har lämnat oss i STOR saknad och sorg.
Han med stort P, med världens största hjärta. Han som fanns där som en hjälpande hand när det bäst behövdes. Han var vår granne, men inte bara en "vanlig" granne.. Han fanns där och han klev in i våra liv för snart 8 år sedan! Klev in och nästan blev som en "extra" morfar/farfar/svärfar/pappa och en härlig vän!
Alfred och Peter hade ett otroligt starkt band mellan sig! Ett band som redan från Alfreds födelse varit starkt! Där Peter var, där var också Alfred! Allt från höga stegar till att ha en målarpensel i handen! 

(Peter gjorde till och med en egen ringklocka på deras ytterdörr så att Alfred skulle nå upp när han var så liten att han inte nådde upp till den vanliga... En ringklocka som satt i hans höjd när han var 2 år gammal. Ibland hördes inte Alfreds små knackningar på dörren och då kom han förstås inte in till sin vän...Ska försöka hitta de inlägget, vet att jag bloggat om detta!)

Barnen fick ALLTID vara med! Där vi tyckte att barnen kanske var i vägen, där gick Peter in och såg inte alls detta som ett problem. Klart att barnen ska vara med om de vill!
I onsdags lämnade han oss i en fruktansvärt stor sorg och saknad. Han har lämnat ett sådant otroligt tomt hål efter sig...
Att berätta för barnen att Peter inte längre finns hos oss utan sitter på ett moln i himlen nu... Att berätta detta, att vara stark.. Nä, det är fruktansvärt svårt... Så ont gör det... Så jävla ont...
Alfred har tagit detta mycket hårt. Han som annars kan vara ganska hård och visar gärna inte sina känslor. Han har gråtit många tårar. Han har det extremt tufft nu att behärska sina känslor. Speciellt när han ser sin favorit Carina.. Han kan liksom inte riktigt vara den där goa Alfred som han brukar när han är med henne. Men det kommer lätta, det vet jag!
Mitt i allt detta när han gråter som mest säger Alfred: -Vi har i alla fall Carina kvar och vi ska sy massor! Ja så klart dom ska!!
Han gjorde ett sådant fin armband till Carina och likaså till Peter! Ett armband som kommer att ska bäras av de båda två!❤️❤️
Alfred som nästan har blivit som deras egna lilla barnbarn!
Alltså detta liv... Det är så orättvist, det är så skört som den sköraste tråden....
Ännu en jävla stor spark i vårat liv. Och det ända jag kan skrika är: VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Finns det verkligen något där uppe? Varför är han i så fall så jävla orättvis.... Tar en sådan fin människa alldeles för tidigt!? VARFÖR???

Den här bilden talar för sig själv! En bild full av härlig energi med varm och härlig vintersol! Precis så som Peter var! Full av energi, envis till tusen, alltid glad och full av barnasinne!
Den vägen som han sprungit massor av gånger, sprungit sina mil efter mil efter mil!
Peter: Du är så saknad! Du kommer ALLTID att finnas i våra hjärtan! Fina fina Peter!!❤️❤️❤️