-Krama era barn ofta och mycket! Man vet aldrig när det är för sent...

Dessa ord fick mina tårar att strömma ner för mina kinder på jobbet där jag stod mitt på golvet, när en mycket tagen reporter sa dessa ord på radion idag frös jag till is...
Det handlade om Lisa Holm, hennes föräldrar hade gått ut i media och prata om deras sorg och den sista texten löd: -Krama era barn ofta och mycket! Man vet aldrig när det är för sent...
En stor klump i min mage växte sig stor... VAD som helst kan hända våra barn och vi kan inget göra...
Mina älskade grabbar... INGENTING får hända dem, inget, ALDRIG!!
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mej in i ens förälders hemskaste mardröm att mista sitt barn.. Så fruktansvärt...
Jag kommer på mej själv med att vara så självupptagen... -Vänta lite, vänta jag kommer, jag ska bara..., hör jag mej själv säga... Dom väntar och sedan glöms det bort vad det egentligen var de skulle säga eller visa.. Vad är jag för en mamma egentligen? Så dumt...
Visst kramas vi och pussas, i alla fall en gång per dag.. Jag säger ALLTID att jag älskar dem innan de somnar för kvällen... Men det känns som om jag borde mysa med dem ännu mer och verkligen berätta HUR mycket de betyder för mej, hur mycket jag egentligen älskar dem... Kanske är dom inte riktigt motagliga för det? Nä, för när jag försöker så säger de oftast: -Ja ja, jag vet och så viftar de bort de, precis som om de tycker att de är genant...
Jag borde ändå bli bättre på att vara den där ömma modern, den där som verkligen verkligen har mina kids fulla närvaro jämt och är så där kärleksfull HELA tiden, men jag erkänner... Jag är inte sån... Men jag ska jobba på det!
Jonas är så mycket bättre på det, han är alltid så kramig och mysig med barnen och de väljer oftast honom att krama och mysa med, speciellt Douglas...
Men ändå så vet jag, jag vet att dom vet att jag älskar dem så att det gör ont inuti mitt bröst...
Tack, tack för att jag fick bli just eran mamma!
Jag älskar er! Vad vore jag utan era andetag?!