Hur ska man göra???

Sitter i bilen och äntligen är vi på väg ner till vårt älskade smultronställe!!! Solen skiner och än så länge är det lugn i bilen! Ingen har frågat en endaste gång om vi snart är framme, trots att vi åkt 4 mil! Plötsligt händer det! Kanske ska jag köpa mej en triss när jag kommer fram...;)

Inget gnäll och inget slagsmål heller för den delen! Jösses, detta kan nog bli en behaglig resa;)

Och ingen har spytt än så länge heller! Shit, fullpott liksom! (Alla 3 kidsen blir allt som oftast åksjuka...)

Alfreds migrän gick över inatt! Tack gode gud för det! Så när jag åkte till jobbet strax innan klockan 6 imorse kom han upp och frågade vad han skulle få ta med sig i sin matlåda till utedagen! Jag frågade om han verkligen va så pigg att han ville gå, ja så klart fick jag till svar!

Så japp, han har varit pigg som en mört hela dagen!

Jag fick tipset igår att gå till kiropraktorn med honom! Tydligen kan "vår" kiropraktor här i byn mycket och har knäckt bort en och annan migrän! Så jag ringde dit idag och fick en tid på måndag! Vi väntar ju fortfarande på en remiss från sjukhuset, men inte fått den ännu... Så varför inte prova detta om det hjälper! Bättre att gå dit istället för att proppa i sig onödig medicin!

Men så kommer det till de stora MEN... Alfred totalvägrar, verkligen VÄGRAR... -Vad ska jag gå till den fula gubben för? fick jag till svar när jag berättade för honom att vi skulle gå dit och se om vi kunde råda lite bot på den dumma migränen.... Alltså, grejen är den att han inte ens vet vilken kiropraktorn är. Men när han väl har bestämt sig för att inte gå dit, så ja då har verkligen bestämt sig... Totalvägrar... Såååå sjukt envis..

-Då har jag hellre migrän än går dit, sa han... Fast de vet jag så klart att han egentligen inte tycker när han har som ondast.. Lätt att säga så här efteråt... (Som typ när man föder barn och de gör så in i helvete ont att man kvider och man lovar att ALDRIG mer föda barn. Men sen efteråt så kan man göra om det gång på gång.. Ja, den liknelsen var kanske inte riktigt så lik.. Men ändå, ni hajjar!?!;))

Jag har redan börjat bearbeta honom för besöket, mutat, lirkat... Men NEJ! 

Hur ska man göra??? Jag vet ju så klart att han vill bli av med det. Men de spelar ingen roll, han totalvägrar trots mut och prat...

Han har en slags skräck för tandläkare och läkare... Jag vet inte om det sitter kvar sedan han bara var dryga 1 och 1,2 år när han fick kokande soppa över sig och alla kom in med grönklädda kläder från topp till tå... Något har iallafall satt skräck i honom..

Vi var hos skolläkaren för ett par månader sedan... Han vägrade gå in... Grät, skrek och spottade... Efter mycket lirk (nästan en timme med både svett och tårar från mej och Jonas..) fick vi med honom in. Men då oxå såååå tjurig.. Och har han satt den sidan till så går INGENTING att ändra på, inget...

Hjälp mej/oss! Hur ska vi gå till väga för att få med oss honom på måndag? Tips?? 

En starkare vilja på 2 små fötter får man leta efter på denna vackra jord... *suck*