Döden kan lura bakom vilket jävla hörn som helst och tar oss helt rått och kallt och det skrämmer skiten ur mej...
Ända sedan jag var liten har jag varit skräckslagen för döden. Jag minns att jag nästan varje kväll grät för att jag var så rädd för döden, att den skulle komma och ta mej, min familj eller vän...
Det är precis samma hemska känsla som sitter kvar i mitt bröst än idag, trots att jag idag är 35...
Jag tänker på döden flera gånger om dagen... Speciellt nu, efter Lisa Holms död.. Så fruktansvärt hemsk...
Jag sitter just nu med en klump i min hals och sväljer mina tårar... Döden, döden, döden.. Finns det verkligen något fint med den? NEJ!
Jag är livrädd att något ska hända med min familj, mina älskade barn! Tänk om någonting skulle hända dem, att de skulle ryckas bort från denna jord. Alltså bara tanken gör att jag börjar gråta och få ont i magen... Tänk om något skulle hända Jonas och jag skulle stå här helt själv med mina 3 älskade barn... Min älskade make och tvillingsjäl skulle försvinna från oss, den tanken kommer jag aldrig att vänja mej vid, inte ens om 50 år...
Jag är själv också förstås rädd för att dö.. Att jag ska försvinna från mina barn, inte se dem växa upp, ta sin student, se dem gifta sig och få vara farmor... Att de ska växa upp utan sin mamma...
Men ändå, på någotvis så är det som om jag ändå är räddas för att andra ska dö, inte jag själv....
Jag är verkligen livrädd för döden. Jag borde gå och prata med någon, faktiskt...
Jag tänker så mycket på min älskade vän Lasse.. Förra året på midsommar var han med oss. Då visste han inget, vi visste inget. Men då hade redan cacermonstret börja växa i hans kropp som sedan tog hans liv... Det kommer bli den första midsommarafton utan honom på 14 år...
Det kommer kännas konstigt, ledsamt och alldeles alldeles orättvist att han inte kommer att få vara med oss och barnen som han älskade att få vara med på högtider!
Förr följde jag massor av bloggar, bloggar som handlade om sjuka människor, barn som vuxna. Många cancerbloggar.. Jag läste, fick ett slags perspektiv till livet. Att ta vara på det varje minut. Men nej, nu kan jag inte det längre. Jag mår alldeles för dåligt över det när jag läser dem, jag fixar det inte... Döden skrämmer mej alldeles för mycket...
Jag pratade med mina älskade kloka vänner häromdagen... Många är precis som jag, livrädd för döden. Medans andra av dem vill veta NÄR döden kommer. När livet ska slockna... Att det är helt naturligt att dö...
Jag känner att jag får kramp i fingrarna.. Jag vill få fram så mycket mer ord om döden, men jag kan inte.. Det låser sig.. Hjärnan och fingrarna vill inte sammarbeta för att sätta dom där "perfekta" orden på hur hemsk jag egentligen tycker döden är....
Jag försöker bearbeta mina känslor genom att berätta om dem här... Kanske kan vi dela våra tankar om döden?! Kanske kan era ord om döden få mej att inte må så dåligt över den? Eller är ni precis som jag, livrädd för döden?
Berätta! Dela med er!
Jag är märkligt nog inte rädd för döden - det är ju egentligen det enda vi vet med stor säkerhet kommer en dag. Kanske har jag denna syn för jag har jobbat som kyrkogårdsvaktmästare. För mig är döden liksom inte ändstationen för jag tror det kommer mera. Antagligen för att jag har haft märkliga upplevelser som att komma hem till platser jag aldrig varit på och jag hittar liksom ändå. Det känns helt enkelt som jag har varit där innan. Det enda som skrämmer mig är att bli ett "vårdpaket". Att bli som min faster som fick ms och hade dygnetruntassistans och man hade inte en aning om hur mycket hon uppfattade under många år. Nä jag ska dö knall och fall hemma på gården that´s it!
SvaraRaderaJag är inte rädd....inte alls faktiskt. Ingen vet vad som väntar efter det här,det kanske är bättre? Jag tror på att leva den tiden man har och göra det bästa utav den. Den dagen då det är dags då är det de. Så känner jag. Anna
SvaraRadera