Önsketänkande att ha en sån där spåkula, det vore coolt, men ändå rätt skrämmande. Ja för jag skulle nog ändå kanske inte vilja blicka allt för mycket in i framtiden... Nä, för man vet ju inte vad som skall hända.. Klart jag kanske vill ha reda på alla glada tillfällen, men allt annat då? USCH nä...!
Men det är några svar jag skulle vilja ha svar på, svar som gnager hårt inom mej...
Just nu spelas textraden från Lars Winnerbäcks skiva: Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra... Det är precis så jag känner...
Jag är klyven till så mycket, jag vill så mycket, jag vet inte vad jag vill? Och mitt i allt så inser jag att livet är för kort för att dra ut på allt... Ibland kanske man ska följa sin magkänsla, fast man kan känna sig misslyckad...
Ibland önskade jag att jag var 4 år och låg i min mammas knä medans hon sakta stryker sin hand över mitt hår och bestämmer över mej. Bestämmer och säger att så här och detta ska du göra! Precis som jag gör på mina barn... Det är så lätt att vara barn (OFTAST!!). Men shit, det är verkligen ingen lek att vara vuxen och ta en massa jobbiga beslut. Jag hatar sånt...
Gaaa, jag vill ju förstås bubbla ur mej en herrans massa mer, inte bara skriva så här hemlighetsfullt... Men så får det bli nu...
Så här ser det just nu ut på byrån där, imorgon kanske det inte gör det.. De vet man liksom aldrig, jag måste känna in lite hur det känns. Kanske blir det en annan lampa och lite annat "piff". Men just nu känns det bra!;-)
Ja men så klart, det är väl underbart att dom växer, utvecklas och blir stora. Men nä, det är en blandad känsla jag har i mitt bröst...
Visst visst. Helt plötsligt har vår familj gått in i ett slags annat steg i livet där vi, jag och Jonas inte är lika behövda! Ett "stadium" som vi typ inte har varit på över 10 år... Ingen som måste ha tillsyn jämt, inget passande att någon ska klättra och hänga i stolar och ramla och slå sig, inga vakennätter... Nu är vi så klart behövda hela tiden också, men liksom inte på de sättet.. Dom klarar sig, de har klippt navelsträngen ganska mycket och vill dom så bara tar dom cykeln till en kompis och sedan är dom bort i flera timmar medans vi är hemma helt själva.. En skitskum känsla, både skönt och obekvämt...
På måndag fyller Fabian 5.. Hallå, vart har dom här 5 åren tagit vägen??? (För exakt 5 år sedan såg mitt inlägg ut så HÄR. Hade varit inne på förslossningen och trott att jag skulle bli igångsatt, men blev hemskickad igen...)
Varje dag har han med sig ett lass av teckningar hem och det står fint och prydligt FABIAN på varje teckning. Idag sa han: -Jag kan skriva mitt namn helt själv nu! Nä tvekade jag... Min lilla bebis kan väl inte skriva sitt namn helt själv? Kunde verkligen Douglas och Alfred det när dom knappt var 5? Har inte en aning?
Men så satte han sig ner och skrev sitt namn! Han skrev och skrev! Jösses, blev helt chockad, samtidigt som ett enormt lass av dåligt samvete öste över mej. Jag har alltså missat att han kan skriva sitt egna namn och detta har han kunnat i flera veckor... Just där och då kände jag lite; stoppa tiden och skjut mej för att jag är en sån dålig mamma...
Just nu får jag ingen ordning på mitt liv, det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra (läs helt underbart för det mesta!) Ja alltså så ni inte tror att jag är helt sönderdeppig och knäpp... Nä då, bara en himla massa tankar som slår sig blodiga inuti mitt lilla huvud;-)
Gör inte barnen större än vad de är! Än behöver de er massor, det låter som om de skulle va tonåringar, men herregud fem år vad är det? jo en ganska liten kille som behöver föräldrar länge än! Tids nog blir de tonåringar....och DÅ behövs man verkligen som förälder! Så ta det lugnt du kommer att behövas länge till! ;)
SvaraRaderaAbsolut Anonym! Det var nog kanske inte riktigt så jag menade... Orden kunde nog misstolkas... Men alltså jag är inte så behövd som jag var för några år sedan och det är väl det som känns himla konstigt...
RaderaSå missförstå mej rätt här, det var kanske inte just SÅ jag menade att dom är utflugna...
Men ja ja, allt kan tolkas som man vill!
Kram på dej!
Du känner inte mig och jag halkade bara in på din blogg som är såååå bra. Jag skulle kunna vara din mor men tänker precis som du. Min dotter fyller 29 i morgon ( när blev hon så gammal ;) ? ). Hon har själv en son som blir 4 i år. Tiden går så fort så ta vara på den, vet att det är svårt, men du är så förnuftig och jag tycker att du gör det. När jag läser vad du skriver så är det som om jag skulle ha skrivit det själv. Spelar tydligen ingen roll hur gammal man är man kan känna lika i alla fall. Tack för att du delar med dig, det sporrar mig i alla fall. <3
SvaraRaderaTack snälla söta du för dina ord! Suger åt mej!
RaderaStor kram till dej!
Jag förstår dig precis, mina tjejer blir 9 & 12 snart, vad hände!? Det är stor skillnad på nu och några år tillbaka, blandade känslor. Förstår dig precis. Följer inte med in till skolan längre utan bara släpper av utanför, kan ut och gå med hunden när jag känner för det utan att vänta in att den andra föräldern skall komma hem. Äldsta dottern bakar lite enklare saker själv. De fixar fika och frukost ibland till övriga familjen på helgerna. Det är så mycket blandade känslor och varje ålder har ju sin tjusning. Vissa saker kan man sakna lite, att man inte följer med in till barnets hylla på morgonen i skolan och lämnar väskan. Samtidigt som det är skönt att de fixar det själva.
SvaraRaderaMadeleine