Sköldkörteln? Klimakteriet? Stressad? Utarbetad?

Förra veckan tog jag tag i mitt liv och ringde till vårdcentralen... Alltså jag gillar det inte... Att slå numret och vänta på att någon svarar, beskriva känslan för en sköterska hur man mår och har mått under en längre tid och sedan ska de utifrån hur jag själv beskriver allt om mitt mående boka en tid hos en läkare...
Förmodligen tyckte hon inte att det var så prioriterat, för jag fick vänta en vecka för att få komma dit... Jag förstår henne, har man väntat med att ringa VC så länge som jag har gjort, ja men då kan man ju lika bra vänta en vecka till....
Jag kommer in till min husläkare.. Samma som jag var hos sista, förra året när jag hade min lilla böld i baken... HÄR och HÄR kan ni läsa om det besöket... *host*
Herregud, fick flashback och tänkte vända i dörren.. Den här läkaren har varit i min rumpa och rotat förra året... Mums liksom;-).
Jag gillar verkligen inte vårdcentralen och sjukhus. Det går kalla kårar inuti min kropp... Trots superhärlig personal!! Vet inte varför jag känner så?
Så NEJ jag är inte den som är den som ringer bara för att... Så jo, nog mår jag allt lite sämre än jag kanske vill erkänna för mej själv...
Träffar farbror doktorn.. Vi samtalar litegrann.. Redan då och där känner jag hur tårarna bränner bakom mina ögonlock.. Jag hatar att sitta där helt själv och blotta hur jag känner mej inuti.. Beskriva med ord som jag knappt själv vet hur jag ska beskriva om hur jag mår...
Sköldkörteln? Klimakteriet? Stressad? Utarbetad? Ja det kan vara mycket. Vi börjar med att ta ett par blodprov för sköldkörteln. Vi skickar över ett brev till dej när provsvaren har kommit. Är det inget som visar några förhöjda värden, så får du själv ringa om du mår sämre.. Vi kan erbjuda samtalsterapi... Pulsen var bra, hjärtat likaså, blodtrycket var perfekt och ingen tillväxt på halsen där sköldkörteln sitter...
Så ja nu sitter jag här.. Kanske mår jag ändå en gnutta bättre nu? Kanske inte? Kanske intalar jag mej det?
Visar inte proven på något fel? Nä men då får vi väl hoppas att jag ändå kommer att må bättre... Ja för annars måste jag ju ringa de där samtalet igen och besöka farbror doktor...
Jag vet, hur farligt kan det vara? Nä inte alls... VC är ju till för att hjälpa om man mår dåligt, eller hur? Och personalen är där till för OSS patienter!
Som sagt, vi väntar och ser... Kanske är jag egentligen helt frisk vilket vore det bästa av allt... Eller så är jag inte det?
I vilket fall, så tycker jag ändå att jag mår en liten gnutta bättre inombords? Jag är inte längre så arg som för några veckor sedan... Då kunde jag inte ens tygla mitt humör... Kanske är tröttheten bättre? Svettningarna? Frusenheten? Mensen?
Kanske mår jag ändå en gnutta bättre inombords, kanske känner jag mej mer tillfreds nu? Kanske borde man gå på samtalsterapi, ja ett par gånger! Kan ju faktiskt vara ganska så skönt at få lätta på trycket..  Man bär ju faktiskt på en hel del i sryggsäcken...
För fler år sedan, närmare bestämt si så där 17-18 år sedan.. Då gick jag en sväng på BUP! Gick i samtal.. Det var en tuff tid i mitt liv. Skilsmässan mellan mina föräldrar kom ifatt, det tog hårdare än vad jag ville erkänna... Livet som tonåring är inte alltid så lätt och ja, små bekymmer kan lätt bli jättestora bekymmer och till slut samlas alla bekymmer till en jättestor fylld ballong som håller på att smälla och man själv känns som om man ska gå sönder inuti...
Jag kan ännu komma ihåg den där känslan som jag hade då.. Känslan efter mitt första samtal på BUP... Den där jätteballongen som var så fylld så det gjorde så ont inuti mitt bröst att jag höll på att dö, den hade sprängt sönder och jag kände mej så lätt när jag gick ifrån sjukhuset.... Lätt och lättad!

Och, tack för att ni läser mina alla ord! Ibland bara måste man få skriva av sig, dela med sig! Ikväll var det just en sådan kväll! Svamligt, svajande och kanske lite oklart... Men det är väl så livet är? Inte alltid spiktrakt, utan både svängar hit, dit och uppförsbackar och nerförsbackar?! All kärlek till er!