Jag valde livet!

Jag är allt som oftast väldigt ärlig mot er! Jag blottar mitt liv, mitt underliv och ja ibland faktiskt min anal (inte ordagrant då, bara i text;-)).. Jo för det har varit mycket snack om både muttor och analhål här inne.. Allt från förslossningskador till fistlar. Jo-då-så-att-e... Där fick min käre make skämmas lite igen...;-)
Jag har allt som oftast inga som helst problem att blotta mej. Visst kan det kanske kännas lite konstigt när människor jag knappt känner tittar lite konstigt på mej och jag ser hur de i sin tur tänker: -Undra om hon har kvar den där fisteln i analen, eller försvann den? Kan meddela er att, japp den försvann efter en massa smörja och en penicillinkur på semestern och aldrig mer!
Men som sagt, det var inte det jag skulle blotta mej om idag. Nej det var en annan sak, en sak som jag skäms för. Jo för så är det, man kan skämmas för saker och ting på lite olika vis och den här saken skäms jag för så otroligt mycket....
För snart 4 månader sedan valde jag livet! Ni som hängt här ett tag vet hur skräckslagen jag är för döden... Jag kan inte ens tänka på den utan att få gåshud på hela kroppen och känna hur tårarna börjar bränna bakom ögonen...
För snart 4 månader sedan åkte vi ner till Malmö, jag, Jonas, Victoria och Andreas för att springa midnattsloppet som var en mil... Springa som jag älskar och har gjort i flera års tid nu, till och från!
Det var då jag bestämde mej och började ifrågasätta mej själv om jag ville välja döden eller livet?
Som liten på 80-talet HATADE jag cigarettrök och det värsta jag visst var att komma upp på morgonen när mina föräldrar haft fest och de rökt inne, under fläkten.. Trots att varken min mamma eller pappa rökte, så gjorde deras vännerna de. Jag lovade och svor att jag ALDRIG skulle bli någon rökare, ALDRIG!
Men som 14-15 åring var jag en sån där tuff brud, ja i alla fall vad jag trodde då... Jag hängde med kompisar som i sin tur tog ett bloss på en cigarett.. Jag var inte sen och hängde på och blossade ikapp... Dessa bloss blev till en vana och en vana tar man lätt med sig vart man än går. En vana som blev till ett beroende....
Helt plötsligt var jag fast. 20 år gammal var jag en rökare och beroende av en cigarett.... Ville jag sluta? Kanske? Kanske inte? Det störde mej inte. Många av mina vänner rökte, så jag fortsatte...
Den där lilla pinnen som var sååå god, inte kunde jag sluta med den, trots att jag så klart visste hur fruktansvärt giftig den var. Min lilla kära vän som fanns där om jag kände mej ledsen, vid fest, vid bråk, vid ensamhet, när jag var glad, när jag städade, när jag stressade.. Ja den fanns ju alltid med mej och var sååå god...
24 år gammal tog jag ett gravtest. I min kropp gick jag och bar vårt första barn, ett litet växande barn! Jag fimpade! Skulle ALDRIG röka när jag var gravid, ALDRIG! Inte heller när jag ammade...
När jag ammat klart så kom de där småfesterna tillbaka.. När jag drack lite så föll jag för det där suget och jag tog den där "festciggen"... Den där "festciggen" som blev till kvällscigg som sedan övergick till morgoncigg och som även sedan blev till eftermaten cigg!
Helt plötsligt hade jag och ciggen blivit polare igen och han var jävligt svår att bli av med...
Knappt 2½ år senare låg ytterliggare ett litet pyre i min mage! Självklart fimpade jag även då! Tvärslutade! Om det var svårt? JA! Fruktansvärt.... Men jag klarade det och jag hade ju som sagt ett litet pyre i min mage som levde på bara mej!
Återigen kom den där festen och den där pinne blev åter igen min polare... En jävel som blev allt mer beroendeframkallande... Återigen blev jag en rökare och samma visa gällde när 3:e lilla älskade liv valde att flytta in i min mage.. Slutade och sedan började jag igen...
31 år gammal och börjar röka igen efter ett uppehåll. Hur dum får man vara tänker ni? Det tänker faktiskt jag med. Men ett beroende, ja fy bubblan. Det är lättare sagt än gjort att bli av med. Tro mej, jag vet!
Men som sagt. För snart 4 månader, närmare bestäm det den 5 september bestämde jag mej bara så där på eftermiddagen att sluta röka! Jag skulle springa ett lopp, mitt livs första lopp och då kunde jag inte vara en rökare! Hatade att dessutom lukta illa, vara ständigt stressad av att behöva planera över när och hur jag skulle kunna lyckas få i mej min lilla polare när vi tex var borta och jag inte kunde visa att jag var en rökare för hela vida världen.... För det mina vänner, det var jag extremt duktig på att INTE visa. Det var inte många som visste att jag var en rökare, knappt mina bästa vänner....
Till en början när jag fimpade i början av september gick det väldigt bra! Jag var till och med förvånad hur bra det gick?! Men jag lovar, det har INTE varit någon lätt resa vill jag lova. En fruktansvärt jobbig höst och jag har känt mej som en gammal knarkare som varit på håret att ta ett lite bloss bara ibland. Men NEJ! Inte ett endaste bloss på snart 4 månader och jag har lovat mej själv att aldrig inte ens smaka på ett endaste bloss mer i mitt liv. För då vet jag, då är jag åter fast...
Det har kostat många dåliga humör, konstiga nätter, viktuppgång och tårar... Men jag har klarat av det värsta. Och idag är jag ingen rökare! JAG ÄR INGEN RÖKARE!
Det säger så klart sig själv. Älskar man att springa som jag har gjort, ja då kan man heller INTE röka!
Viktuppgång ja.. Alltså jag har varit så sjukt medveten om vad jag stoppat i munnen. Försökt att INTE äta skit och skräp. Men trots detta så har vågen tickat uppåt. Kroppen har så klart börjat suga åt sig näringen igen, den näring som inte kom fram i min kropp när jag rökte...
En sak till som jag ska erkänna... Jag snusar istället.. Jag tar små små små portionssnusar när suget är som värst. Jag VET att det kanske inte heller är så bra. Men det har hjälpt mej att sluta röka! Jag tar en liten snus när kroppen skriker som värst efter nikotin. En dag ska jag sluta med den dumheten också, det lovar jag. Men inte just nu. Just nu tar jag en dag i taget och fokuserar på att slippa röksuget. Röksuget ja? Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på min dåvarande bästa polare ciggen... Åh herregud vilket sug det kan ge efter den lilla jäveln...

Den här bilden är rätt skrämmande att se på... Fruktansvärt skrämmande faktiskt... En frisk lunga och en rökares lunga...
Jag valde livet! Sa hej då till ciggen! Om jag någongång dör?! (Som jag så klart gör, men inte vet när?) Så är det i alla fall inte pga av att jag är rökare!

20 år som rökare och snittat 10 cigg per dag... Fy fan, de blir lite pengar som gått upp i rök...
Jag valde livet! JAG VALDE LIVET! JAG VALDE LIVET!!