Helt plötsligt känner jag bara att det sköljer över mej med gråt... Jag vet inte vart det kommer ifrån, men jag fick lov att grina en svätt... Från att allt har varit på topp idag så kom en magkänsla och jag blev helt plötsligt så ledsen... Jag sitter och tänker på mina barn.... Tänker på inlägget innan med Douglas och hans ensamhet. Tänk om det skulle bli så att det kommer vara ensamma och inte ha några vänner och vara utanför..... Ju mer jag tänker på hur fruktansvärt det skulle vara ju mer grinar jag och det vrider sig i magen.... Mina älskade prinsar, det får aldrig hända dem något....
Om jag börjar oroa mej redan nu. Hur i all sina dar ska det bli när de blir äldre?? Hur orolig ska jag inte vara då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet precis hur du känner - så kan jag vakna mitt i natten och oroa mig för min stora duktiga tjej ibland också. Det är så lätt hänt att all uppmärksamhet riktas mot det "livliga" barnet jämt och att de stora bara får klara sig själva. Men jag tror (och hoppas) faktiskt att de gör det och att de blir starka och självständiga individer som kommer att klara sig bra i livet.
SvaraRaderaKram/E
Ibland är det inte alltid roligt att vara mamma, som när alla dessa tankar kommer.
SvaraRaderaTa gärna en titt på mina tävlingar också, kanske något kul att vinna?