tisdag 20 oktober 2009

Skuld....

Igår hände det som inte får hända.... Jag och Alfred stod och lagade soppa. Jag hällde i den kokande soppan i mixern och vred sedan om på start. På någotvis var inte locket helt på utan soppan sprutade rakt på Alfreds ansiktet. Han skrek och skrek. Som tur var hann jag ändå tänk rätt snabbt och sprang in med honom i duschen. Alfred hade så ont och det var inte lätt att stå och skölja honom under vattnet med så stora brännmärken i ansiktet. Bara en lite stund efter kom Jonas hem och vi var på akuten snabbt därpå. Väl på sjukhuset var det kylning av vatten på ansiktet som gällde. Men ni förstår hur ont han hade. Läkaren konstaterade att han hade 2:a gradens brännskada och 7 st handflator stort brännmärke på ansiktet.
Efter 2 timmar med massor av olika bedömningar och telefonsamtal med brännenheten i Linköping fick vi åka hem. Vi fick en tid klockan 09 i dag. Så klockan 06 åkte vi mot Linköping och väl där fick vi träffa världens bästa personal! Som tur var bedömande de att det inte skulle bli någon operation. Vi fick med oss olika salvor hem dessa ska hjälpa att läka hans kött! Den mesta rådnaden har redan lagt sig men han har fortfarande lite blåsor och sår. Även ögonlock och ögonen blev drabbade och ev hans hornhinna. Men barn har bra läk kött så det trodde att till 100% att han blir helt återställd!
Och allt detta är bara mitt fel. Varför kokade jag just soppa igår och varför lät jag honom vara med mig i köket och stå så nära mixern. Och varför skulle jag mixa den så varm? Jag har dessa frågor i mitt huvud hela tiden. Och så fort jag blundar så ser jag hur hela hans ansikte blir nersprutad av soppan.... Jag har sådan fruktansvärt skuld som aldrig kommer att gå över.
Det bästa trotts allt är att Alfred redan verkar ha glömt bort allt och han är sitt vanliga jag igen! Glad och pigg liten kille som är full av energi.

Igår kvällst när vi åkte hem från akuten

Idag på morgonen på väg till Linköping

11 kommentarer:

  1. Älskade vännen, det kunde ju hänt vem som! Du får inte känna så, men förstår dig. De små liven är ju ens allt!

    SvaraRadera
  2. Det är naturligtvis inte ditt fel det här! Och om du tänker efter så vet du nog det. Visst var det så att inte locket satt som det skulle, men jag tycker att det är konstigt att maskinen kan starta då. Nu är det redan hänt, och du tjänar absolut ingenting på att klandra dig själv. Punkt slut! Nu tar du bara hand om Alfred, utan att visa att du lägger skulden på dig själv. För det hjälper inte honom alls. Han behöver bara hjälp att lindra det som gör ont. Lägg inte din hjärtevärk på honom också, det är vad jag menar. Gjort är gjort och du är världens bästa mamma för dina små sötingar.
    Stooor kram till dig från mig :)

    SvaraRadera
  3. Usch ja, samvetet och mammahjärta kan göra så fruktansvärt ont. MEN man kan inte förutse att vissa saker kommer hända och det kan hända VEM som hällst oavsett hur noga man kollar allt. De är ju som små vesslor de små liven och överallt och ingenstans. Man kan behöva älta i sånna här saker ett tag för att läka sig själv. Huvudsaken är ju att allt gick bra till slut och att han är som vanligt igen är ju ett bra tecken på det. Stor kram till er!!!!

    SvaraRadera
  4. Usch! Stackars dig och Alfred! Man känner hur det hugger i en fast det inte ens är sitt egna barn.

    Vad hemskt! Men det är absolut inte ditt fel!

    Kram på er!!

    SvaraRadera
  5. Men, å -stackars Alfred...och dig!! Tur att det gick så bra som det gjorde och som du skriver - barn glömmer fort...Tänker på er!
    Kram/E

    SvaraRadera
  6. du kan älta och skuldbelägga dig själv tusen gånger om till ingen nytta. det hade ju lika gärna kunna gått bra och det var extrem otur att det gick som det gick. att locket inte var på, att han stod där han stod osv osv.

    det är bara att lära av detta misstag och försöka att inte lägga all skuld på dig.

    hoppas han blir helt återställd snart!!!!

    KRAM!

    SvaraRadera
  7. förresten, vantarna fick jag av emma jonsson som gick i min klass på högstadiet. jag vet inte vart hon köpt dom, kolla med henne på Fejjan!

    SvaraRadera
  8. Men va hemskt gumman :-( måste ha vart helt fruktansvärt både för Alfred och för dig!!
    Skönt att höra att han kommer bli helt återställd igen!!
    Du kan inte göra det ogjort hur mycket du än vill,så försök att inte älta och gräva ner dig!! Du är en super mamma och en olycka händer så fort!!

    Många kramar

    SvaraRadera
  9. Söta lilla du!!! Åh Stackars Alfred! Vilken himla tur att det gick som det gick iaf!
    Minns en gång när Måns var liten o Björn kapade ved o på nåt vis for en vedklamp iväg o tfäffade Måns i huvet! Då kände sej Björn som du gör nu, men det är ju bara så att sånt kan hända VEM SOM HELST!!!!
    Tycker som Mosterlinus ovan - hur kunde maskinen starta??? Massor av kramisar!!!

    SvaraRadera
  10. Om du villa ha lite annat att tänka på.....

    http://innapingpong.blogspot.com/2009/10/antar-utmaningen.html

    SvaraRadera
  11. Stackars er. Du är världens bästa mamma Karro, klandra dig inte för detta. Det kan hända vem som helst. Och dessutom kommer han bli helt återställd.
    Puss

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!