måndag 13 april 2015

När mardrömmen nästan kunde blivit sann...

Igår när jag och Douglas skulle åka in till stan hoppade vi glatt in i Volvon! 2 minuter tidigare hade Alfred skuttat ut för att cykla lite och jag trodde då så klart att han redan cyklat iväg...
Jag lägger i backen och rullar sakta bakåt, då plötsligt backsensorn börjar tuta direkt om en varning att något är bakom bilen... Jag tvärstannar, men ser inget bakom bilen... -Vad sjutton är det som är bakom och stör, frågade jag Douglas?
När jag öppnar dörren och ska kliva ut för att kolla VAD det är ser jag Alfred som kommer framrullande på sin lilla trampbil och är helt chockad! -Mamma, du höll på att köra på mej...
Men herreguuuud Alfred! Mitt hjärta stannade...
Jag höll på att dö och jag sitter fortfarande här med en grymt stor klump i min mage och skräckscenariet rullar framför mina ögon hela tiden... Hade jag backat lite fortare, eller hade jag haft min bil som INTE har backsensorer.. Ja fy sjutton, den tanken vill jag inte ens tänka på vad som kunde ha hänt....
En sån där mardröm som nästan kunde blivit sann.. Man ser hur snabbt och lätt en olycka är framme, på ett ögonblixtsverk.. Fruktansvärt!
Jag har försökt att banka vett i barnens huvud såååå många gånger att de ALDRIG bara får köra rakt ut från vårt hus ut till vägen, eller leka i grannens backe och köra i full fart rakt ut på vägen... Jag har varit på grannar runt om här att försöka köra liiiite saktare.. Ja, för trots att jag försökt bankat vett i deras små huvuden, så ja de lyssnar inte alltid på de örat och på sin mamma... TYVÄRR..:-(
Jag minns en sommar för flera år sedan när en bekant till en annan bekant körde över sitt lilla barn som råkat springa precis bakom husvagnen när pappan skulle backa intill parkeringen på campingen.. Den gången slutade de så illa att den lilla flickan dog... Alltså den känslan.. Min mage bara vänder sig ut och in och alla håren på min kropp reser sig samtidigt som tårarna väller ut ur mina ögon...FRUKTANSVÄRT!
Man kan väl nästan säga att vår älskade Alfred hade änglavakt igår och jag har lärt mej en STOR läxa, att ALLTID gå ut på gatan och titta så att INGET eller INGEN är bakom bilen...
Den här händelsen igår har verkligen fått mej att må dåligt och satt sina spår.. Tänk att minsta sitt barn.. Jag tror att jag aldrig någonsin skulle kunna överleva om det skulle hända våra barn något... En sån där tanke som man hatar att behöva tänka på, men som ändå dyker upp någon gång ibland...
Vad vore jag utan mina älskade barns andetag, deras skratt, deras bråk, deras kärlek, deras berättelser, deras tjat, deras kärlek, deras varma kramar och pussar.. Jag vore INGENTING utan dem, inget....

11 kommentarer:

  1. Många kramar. <3

    SvaraRadera
  2. Åh Gud så hemskt!! Så fort det kan gå alltså.. Vilken jävla tur att det gick så bra!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja fy fan alltså, MARDRÖM! Kram

      Radera
  3. Usch, fick kalla kårar bara av att läsa. Tur att det inte hände något!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja fy sjutton, fruktansvärt:-( Kraaam K

      Radera
  4. Fyyyy... Vilken tur att det inte gick så illa som det kunde ha gjort! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen, hjärtat i halsgropen... Stor kram K

      Radera
  5. Fy fan rent ut sagt! Jag frös inuti av att bara läsa! Vilken tur att det gick bra! Värsta värsta mardrömmen att något sådant skulle hända!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja usch, Ja verkligen tur! Stor kram K

      Radera
  6. Usch vilken upplevelse! :( Vilken tur att det slutade lyckligt! :) Kram från Prästgården

    SvaraRadera

Tusen tack för din kommentar!